Mycket länge sedan fick jag uppdraget för Strokeföreningen i Stockholm att skriva en blogg om hur livet blev efter stroken jag hade haft några år tidigare.

Bloggen började 2005 i november.

Fortfarande tittar folk in här och sällan får jag kommentarer så jag vet inte riktigt vilka det är som hittar hit. Är det bara robotar som går in och snokar efter presumtiva reklamoffer? Eller är det människor med anhöriga som fått stroke eller är det rent av strokare själva?

 

En stroke är antingen en hjärnblödning eller en hjärninfarkt, en propp. Ett kärl i hjärnan brister och en blödning uppstår, delar i hjärnan  kan dö av syrebrist och det ger skador som ofta är bestående.

En propp kan lossna från ett kärl eller komma från hjärtat och snirkla sig upp i kärlen upp efter halsen och proppa igen en del av hjärnan. Delar kan dö av syrebrist. Det kan ge bestående skador. Behandlingar ser olika ut vid olika typer av stroke. Vården har utvecklats mycket de senaste 20 åren som jag har varit med. Det finns nationella riktilinjer för hur stroke ska behandlas och rehabiliteras. Det finns rehabilitering att söka med hjälp av läkaren man har. Om man har någon. Det är vårdcentralen som ska hålla samman insatserna har jag läst men i praktiken fungerar det inte så. Man måste själv vara ktiv och se till att man får träffa specialist och stroketeam och sedan få rehab med jämna mellanrum. Det behövs träning för resten av livet i många fall. Nu är jag inte proffs på det här men det här har jag sett genom åren.

 

Mitt favoritforum är Facebookgruppen Stroke mitt i livet - SMIL, som jag läser i varje dag. Gruppen växer och där skrivs mycket positiva och också lärorika saker som ger styrka när orken eller träningsviljan sviktar. Flera av dem som skriver där känner jag ganska väl vid det här laget. Intressanta människor från alla olika håll i landet och alla möjliga yrkesbakgrund eller nationalitet. Roliga inlägg, oftast. En del är sorgliga och främst när unga människor berättar att de drabbats av stroke och de brukar få stöttning och uppmuntrande kommentarer i sina inlägg. Så upplever jag det. Några skriver om sina framsteg i träningen och hur de erövrar funktioner som stroke tog och exempelvis kan gå igen, använda handen igen eller orkar bära ut soporna igen. En del anhöriga skriver också.

 

Nu för tiden är jag själv mest intresserad av hjärntrötthet och hur folk gör för att klara av vardag, arbete,  familj och hem med denna omöjliga trötthet. Det är också intressant hur strokedrabbade sliter med att förklara för anhöriga och omgivning varför de ser ut att orka men i verkligheten inte orkar som förr. Hur förklarar ni? brukar frågan vara. Vissa har gett upp att försöka, andra ger mycket bra tips om vad mankan säga. 

Så om du vill lära dig mer om effekter av olika personer stroke är detta ett bra forum.