Bloggen startade i november 2005. Livet efter en stroke i yngre ålder: Jag var 42 år gammal, det är fjorton år sedan. Numera är jag tillbaka i jobb på deltid.
Tränar på att ordna livet med hjärntrötthet så att det fungerar tillräckligt bra. God enough.
Vis av upplevelserna av att få "dolda nedsättningar" och lära sig hantera dem och träna bort en del skriver jag här. Från början skrev jag på uppdrag av strokeföreningen i Stockholm.
Tänkte att man skulle tvätta lite tänkte att man skulle sopa tänkte att man skulle röja undan alla gamla unkna tankar från förra seklet - just idag tänkte jag
I skogen snubblar man lätt in i ett trassel av benknotor renskalle delar av renkäke
Varför lägger renen sig sådär för att dö? Vem delar den i smådelar? Vem gnager i sig köttet och surplar upp blodet? Vart tar fällen vägen?
Är det meningen att man ska pussla ihop den till en fungerande ren igen?
Vore man arkeolog skulle man helt vetenskapligen yttra: - Det är en religiös ritual som utförts på den här platsen, man har offrat en trasig ren till en fruktbarhetsgud, skulle man säga. Om man var arkeolog.
Lugnet lade sig i hjärnbarken med en suck av välbehag där jag satt nere på stranden med en stickning och ett nyfångat tålamod
de fumlande fingrarna kan plötsligt utföra pillriga uppgifter och varför då då?
De stickar på, en kofta ska det bli solen silar ner mellan trädtopparna på berget aftonen har parkerat över vattenytan fram över händerna rinner alpackagarnet ja, som en älv
Det var det häftigaste jag hittills upplevt här. Nu är inte jag rädd för åskan och åskan är tydligen inte rädd för mig heller - som den höll igång igår.
Strömmen gick fem gånger minst och sista gången var den borta någon timme. Där satt man och tittade ut på blixtarna som sköt som röda eldkometer rakt ner i skogen på berget och i vattnet som ett omvänt fyrverkeri. Det gick inte att hinna höra vilket buller som hörde ihop med vilken blixt. Det gick inte att räkna några sekunder för att bedöma avstånd. Eller så var det inget avstånd.
Dunder och brak - som när jättarna rullar väldiga bummelstenar i bergen. Och med jättarna menar jag de gigantiskt stora jättejättarna ur förhistorien och inget annat.
Och faktiskt: Det halvdöda internätet behövde skakas om ordentligt, när nu inte telefonileverantören gör det, nätet har återuppstått och mobiltäckningen ryckte upp sig från en stackars pinne EDGE till hela FEM pinnar EDGE! Det går till och med att ringa på mobilen. Svindlande hastigheter för att vara här i skogen,
Det finns strokare som pratar om att de går omkring med bomull i skallen efter stroken. Tänkandet fungerar, fast segt och trögt. Intrycken masar sig in i hjärnan och det tar längre tid än innan att uppfatta och samordna.
Sen finns det strokare som bara pratar om ett förlamat ben. Eller en fumlig hand. Eller en efterhängsen glömska.
Jag tappar saker, jag. Händerna öppnar sig mitt i greppet bara. Om jag sen tappar tankar och meningar i talet på samma sätt vet jag inte själv.
Men det var därför det var stort att färdigställa en rosa hund med dessa disträa händer. Det hade kunnat bli vad som helst, det där.
Det ska jag inte göra om, det var oerhört pillrigt. Nu är han klar. Se alla djur.
- Ursäkta mig för att jag är så rosa, säger han och blir suddig av skam på bilden. Han skulle nog gärna ha varit mera strikt och stram i färgerna. Han har sin vita söndagsslips på sig.
Skogen bjöd på en drypande fukt hela dagen, man fick se film, lyssna på Filip och Fredriks fåniga dumtrams i datorn, höra sorgliga nyheter från Norge i radion.
Tallarna står raka i ryggen och suger åt sig blötan, tysta och manliga med slutna ansikten. - Man ska inte pladdra om vad som helst, brukar de säga till mig. - Gubbdumheter! brukar jag svara, jag pratar om vad jag vill, jag. Sen går jag vidare bland myrorna och barren i riktning mot älven.
Och just nu har jag sällskap av en generad rosa hund.
Den gamla ävfåran är täckt av sly och kantas av stenar med röd hud av järnoxid.
Kraftverket har tagit allt vattnet och släpper ut det i en konstgjord kanal en bit ifrån.
- Voldemort och Saruman bor här, sa elvaåringen. It´s an evil place. Röda stenar, svarta stenar, galna döda träd, en inåtvänd tystnad.
Före kraftverkets (1962) tid var det här ibland älvens botten, ibland en holme där en storindustri av laxfångst bedrevs. För många hundra år sen hölls en laxtjuv fånge på ön då älven forsade vilt runt omkring. Han lämnades kvar ensam. Han var same. Men nu klättrade han upp i högsta tallen och såg var laxen gick och förhandlade sig sedan till frihet genom att lova att avslöja var det skulle löna sig att stoppa ner näten. Stubben av den gamla tallen finns kvar, årtalet var någon gång på 1300-talet, värsta medeltiden. Vi tror att den onda platsen bortom fiskeläget var laddad med samiska besvärjelser som lagts för att kungen och kyrkan och förstås bönderna, tagit deras uråldriga fiskerättigheter.
Laxolmen är det äldsta bevarade fiskeläget i sitt slag i Europa, säger hembygdsföreningen.
...här passerar norska husbilar och norska husvagnar på vägen varje gång man hämtar tidningen uppe i brevlådan.
I någon av dem sitter kanske föräldrar till någon av alla de där avrättade ungdomarna på Utöya i Norge.
Gråter en tår i luftdraget när de dundrar förbi.
Många norrmän har Piteå havsbad som semestermål och shoppar loss på billig svensk mat och billiga svenska varor på vägen. Då kör de förbi här i flygande fläng.
Det är mer normalt med norrmän i Konsum än med skåningar.
Livet är inte att ta för givet, hörrni, läsekretsen.
Nej det är inte en hallon-salt-lakrids-godis från Karamellkungen: det är en stressad jättelarv som hade bråtton förbi min altan. Han sprang så fort på alla sina fötter att han vurpade i kurvorna. Myrorna som äger marken var uppenbart intresseerade så jag förstår att han var angelägen om att komma fram till gräset under björkhäcken snabbt.
Gåva från grannkatten, placerad utanför grinden min. Det ligger såna här presenter vid varje ingång till min tomt. Katterna gillar mig.
- Se alla djur! var ju nyårslöftet här.
Ta hand om er och era ungdomar och om demokratin uppmanar er livscoach, Tant Galant
nu är det över, det där med glädjefnattet från igår. Lugnt och fint.
Den här dagen innehåller ett dilemma: ska man åka till ett vattenkrafteverk med bussen och sedan vara tvungen att stanna där sex timmar tills bussen äntligen går tillbaka? När det handlar om nio km att gå? Eller cykla? Eller bli skjutsad av snäll norrlänning?
Laxholmen heter stället. När man är där förstår man något av det där med vattenkraft då förstår man också något mer om eldistribution och om infrastrukturen i det här skogiga landet och om välståndets vagga som är typ Norrbotten, eller hur!? Och sen förstår man att man är bra liten på jorden och att alla ens bekymmer pyser ut i tymden och sen kan man sitta där på stranden vid midnatt och se folk slita upp abborrar och harrar ur silverälven och sedan steka dem över öppen eld.
Rökt abborre är gott.
Är inte detta dilemma en fis i universum bara?
Klart vi åker / går / cyklar / liftar / tar oss dit o hem på nåt vis. Pojken är ju 11 år och ska skriva uppsats om sitt lov i skolan i Rotterdam där han bor. Det går först.
(Alla de här personerna - och fiskarna - är publicerade här utan att jag har deras tillåtelse, nu kommer de att stämma mig. Men vi kör på som om inget hade hänt, eller?)
Alltså inte jag, då utan öppna spisen här. Den är frisk och kry.
Sotaren var här igår första gången sedan begynnelsen tror jag. Han gjorde brandsyn kikade in i braskaminens innersta från alla håll han gick upp på taket skickade ner en kamera såg insidan av rören
uttalade sig med expertmyndig kommunalt ansvarsfull uppsyn:
- Det är HELT OK!
- Men...allvarlig min igen:
- Stegen måste du ordna, den ska vara av aluminium och sitta fast mot väggen.
Så Eldningsångesten är upphävd vi eldade hela kvällen efteråt veden sprakade glatt värmen steg. Gemenskapen tätnade i soffan.
Mitt i lyckoruset kom ett gäng telefonsamtal och spädde på humöret ytterligare. Man landade till sist sömnlös och frågande i sängen: vad är det här? Som ett hett strykjärn i magen av fräsande upprymdhet - inte kan man sova då?
Ni vet - varje gång någon lämnar är det sorgligt ett tag. Några dagar innan några dagar efter. Sen går det några dagar till - Man gör lite egenvård i sin snyftande själ plötsligt är avståndet inte dödligt långt längre man inser att han / hon finns kvar i verkligeten fast inte här och inte nu och inte samma som min
ungefär.
Men att vara den som alltid ska lämnas kvar i en skog är det livet det?
Hej från Filosofiska Hörnet i skogen. Eller var det här bara Gnällträsk i vanlig ordning?
- Men nu har du väl blivit ruggigt lurvig i skallen? tänker ni. - Inte kan man publicera en bild av en trasig plaststol heller så där utan någon mening? Nej nej nej, ni har rätt. Ska ta bort den.
...köpe rutig bakbok som Annannan rekommenderade i kommentar igår. (Leta själv efter kommentaren och länken under inlägget, jag kan inte stå till tjänst med allt, heller.)
Gluten är en god tillsats i bröd, tycker jag nog i alla fall.
Men om omgivningen ska fortsätta älska mig måste jag ta fenomenet seriöst. Glutenintoleranta vill ha bullar som smakar mindre gluten. Annars får de ont i magarna och blir tungsinta.
Och annannan: man KAN göra pitepalt glutenfri har jag hört, dock ej smakat, så jag står fortfarande tvivlande inför det.
Kvar att utforska alltså.
ÖVRIGT:
Nu har ledigheten nått stadiet: Jag-vill-aldrig-åka-hem!
Ska det alltid behöva gå en månad innan jag har landat ordentligt här i skogen? Jag som vill njuta från första sekunden? Vad är det för fel på mig? Hur skulle det bli om jag hade vanlig semester och inte sommarlov? Skulle jag vägra vara ledig de fem veckorna för att slippa smärtan av att börja jobba exakt när jag vant mig vid att vara ledig?
Men det krävdes bullbak för att inse att jag ÄR HÄR jag ÄR HÄR jag ÄR HÄR. Vill stanna här.
Och det är fel att man ska lämna när det är som roligast. Det är då man ska bestämma sig för att stanna för alltid.
Nå, nu ska vi vara strokeinriktade en stund igen, alles in alles 8 minuter.
Det här är en kort föreläsning om hur stress påverkar hjärnan: Klicka, titta o tänk. Den är elva år gammal och mycket nytt har tillkommit sen dess, men det är bra presenterat. Lägg ner motståndet nu och klicka upp den.
Grattis J på namnsdagen, wish you were here.
Nu rullar dagen igång.
Den långa hemresan tar fart för en yngste son.
En bandymamma sitter kvar i sin skog och häpnar över muskler och energi.
Det skulle man själv vilja ha, eller hur?
"- Varför blir jag så uttråkad när jag gör jobbiga saker? Har det min adhd att göra, du som är expert?
P"
Hmmm, kära P. Jag är inte expert på nånting utom att bära sly.
Uttråkningskänslan kan vara en effekt av din stroke, P. Hjärnan har sämre arbetsminne, blir ständigt avledd av andra intryck, man blir impulsstyrd man blir okoncentrerad, man vill ha reaktion och respons direkt orkar inte vänta man blir arg eller nedstämd när det blir tråkigt.
Hjärnan är efter en stroke ofta stressad och reagerar med humörsvängningar en stor del av strokare har dem efteråt, vissa gråter andra är arga. De kan behandlas med lyckopiller (SSRI-preparat).
Ändå är den långsamma vilan vad hjärnan behöver. Stressen motverkar din rehabilitering gör träningen mindre effektiv. Hjärnan behöver glädje och balans för att laga sig optimalt.
Detta är vad jag tror och tycker, helt ovetenskapligen, utifrån egna erfarenheter från egen och andras strokar.
Släpa sly och stapla upp i den väldigt höga majbrasekasen på stranden. Gå springa. Cykla upp femton liter vatten i vattendunken till kusinen uppe på åsen. Gå efter posten. Brevlådan står snällt uppe vid vägen. Simma tio kalla simtag i en silverälv.
- Vad vill du göra nu? frågar jag. - Slippa släpa sly, svarar han matt.
Sen vinner jag över honom i tärningsspelet. Men han får i alla fall kaffe.
Curlingmamman (jag) har fått hem minste sonen. Han har efter fjorton timmars sittande tågresa genom natten hunnit bära en frysbox, släpa matkassar, shoppa öl, äta på Frasses (skrovmål turbo) och åka guidad tur runt storstaden Luleå. Han har skådat en masugn
Masugn 2 SSAB, Luleå.
en skogsmark där googles serverhallar ska projekteras - eller vilka företag det nu var då?
Han har sett universitetets många hus och en brinnande bil där passagerarna hade hoppat ur och trängdes med bagaget vid vägkanten och sist men inte minst har han fattat avgörande beslut på Jula avseende inköp av vedklyv och burit densamma hit och dit.
Han får sig lite sömn, sen blir jag bandymamman igen: här ska kroppsarbetas trots att termometern visar 30 minst.
En eld på stranden gör susen i skallen. De gamla invanda tråkresonemangen går upp i rök, man blir en belevad person och alla tycker plötsligt om en. Prova så får ni se.
Några galna Kirunabor har semester och måste ha bullernivå a´la gruvdrift i skogen: 4-hjulingen mitt i natten cross-mc minst två st röjsågen motorsågen
Gårdagens ironiska klagan resulterade i fler läsare. Nu multiplicerar vi med 100 000 så är jag nöjd sen. Klona er.
Dagen gick åt till att släpa sly. Gissa vad jag är bäst på av allt trädgårdsarbete? Jo, hugga sly, släpa, elda. Kan ingenting annat i ämnet. Tänker inte lära mig mer heller.
Ska eldas. Kunde vi kanske bestämma att vi kör en extra majmånad direkt efter juli i år? Så man kan få göra majbrasa?
Ni tre läsare i läsekretsen räcker tyvärr inte för min del. Jag vet att ni gör ert bästa, sliter och tragglar igenom här, rekommenderar till era vänner o bekanta att gå in och läsa. Ni sliter - jag sliter mitt hår, mina tår, mina sår.
För jag har storhetsvansinne, är über-narcisistisk och lider av hybris trots att jag inte är född på 80-talet Jag är som byggd och gjuten att driva en superblogg. En blogg med annonsfinansiering utlottning av iPaddor recensioner i dagspressen massor massor av kommentarer! Det ska vara så många kommentarer att jag måste anställa en assistent som läser dem. Han ska vara av segt virke och orka med både klagan och hat, den assistenten.
När man nu aldrig hamnar på den där listan över mest lästa bloggar... kan man väl få vara högst upp på listan för MINST lästa bloggar?
Nr 1 på bloggbottenlistan alltså.
Längtar hem idag: till er där hemma...
Plötsligen mindes jag hur speedad jag var där i början efter hjärninfarkterna hur trött jag blev hur humöret havererade av tröttheten
Det var svårt att hitta balansen det krävde träning: regelbundet sovande om dagarna 45 minuter på timern, sen vakna igen, orka lite till efter några timmar: sova igen, 45 nya minuter
humöret hade fått svängningar svårreglerat men vila hjälpte
jag fick lägga in tvångstittande på dvd-filmer för då måste man vara stilla ibland pausa mitt i för att sova sen titta igen inte förstod jag innehållet så klart och tydligt men med lite tur hade jag sonen som medtittare - Vad gör han? frågade jag Sonen förklarade skeendet - Vad sa hon? Sonen förklarade senare när jag tittade ensam: rewind till scenen jag inte fokuserat på se den igen höra replikerna igen om och om igen
en tillknycklad hjärna måste tas om hand som ett barn med tålamod och kärlek den får sina prövningar men i längden reder det alltid ut sig även om den förändrats
för mig hade den blivit en bättre hjärna på många sätt det var bara att vänja sig som var svårt
Ja men; en tomhet har landat i min stuga en frånvaro en förlust en atmosfär av saknad Jag undrar planlöst och förvirrat flera dagar vad? tills jag fattar att det är lukten som är borta; den trötta avloppslikten fattas.
B och P fixade avloppat: De borrade ett hål i röret körde in 25 meter metallband 25 meter plastslang massor av meter med vatten DÅ luktade det avlopp vi blev geggiga flugorna hurrade bromsarna åt oss girigt
Plopp! sa det så ploppade ett råttbo ut och hej vad det rinner!
Diska duscha tvätta plaska blaska går som en dans det bara rinner bort
vilken lyx:
rent vatten fungerande avlopp grannarna
man får tacka o bocka för lyckliga lotten i livet
(och med man menar man jag...) Apans uttryck, jag vet jag vet, men apans blogg har semester och lägger ut länkar till musik så man kan få tröst i sin abstinens efter apans inlägg så länge. Snäll blogg.
Äntligen eldade vi! Efter tio långa månader i storstan och med två veckors torka här i skogen blev det eldväder:
Ett altangolv i gran sprakade iväg som lyckliga gnistor mot det blå känslan: hemma, äntligen hemma!
Jag hade STROKE år 2000.
Har lite dolda funktionsnedsättningar kvar.
Jobbar deltid som special / tal-pedagog.
Jag visar inga DAGENS OUTFIT eller produktplaceringar.
Kommentera gärna.
Köp ingenting.
Bloggen är ekologisk. Energin den drivs med kommer från Luleälven.
Masugn 2 SSAB, Luleå.
