stroke

Bloggen startade i november 2005. Livet efter en stroke i yngre ålder: Jag var 42 år gammal, det är fjorton år sedan. Numera är jag tillbaka i jobb på deltid. Tränar på att ordna livet med hjärntrötthet så att det fungerar tillräckligt bra. God enough. Vis av upplevelserna av att få "dolda nedsättningar" och lära sig hantera dem och träna bort en del skriver jag här. Från början skrev jag på uppdrag av strokeföreningen i Stockholm.

kvinnor med funktionshinder får sämre stöd av samhället

Publicerad 2006-02-20 08:07:56 i stroke,

Dagens rapport är välkommen.

Det visste vi ju.

Som kvinna får man sämre stöd än om man vore man, trots liknande funktionshinder.

Ingen man hade behövt förlita ledsagning och allmänt stöd i hemmet på sina minderåriga barn om han varit ensamstående.

- Din dotter (8 år) börjar bli stor och kan hjälpa till hemma, fick en stroke-kamrat höra.

Själv vinglade jag med sonens hjälp till bankomaten, han hjälpte mej med knapparna. Det var för rörigt i den miljön för att jag skulle ha ordning på fingrarna och dessutom på siffror i skallen. Det är fortfarande en kraftansträngning.

- Nu kan jag själv, fick jag säja efter några år när han erbjöd mej armen. Han var sexton år då.

Hur många män tas ifrån färdtjänsttillståndet? Det vore intressant att mäta hu stor del  avslag som drabbar kvinnor.

Hur många kvinor får av arbetsgivaren höra: - Vi har inga jobb som passar dej, hittar vi inget så måste vi säja upp dej. (Min arbetsgivares eviga mantra)
I rummet intill mitt arbatar en man som tidigare haft en hjärntumör.

Flera av mina manliga stroke-vänner har arbeten anpassade efter deras nya funktionsmöjligheter.

Daniela Bjarne (Strokeförebundet.org) skrev en rapport om personer med stroke i yngre åldrar för flera år sedan.  Där visade hon på könsskillnader i rehabiliteringen.

Ja. Är vi förvånade? Nej.

trötthet

Publicerad 2006-02-12 22:38:24 i Allmänt,

Fortfarande fyra dagar efter föreläsningen för sjukpersonalen är jag trött. Ögonen vill inte se så bra. Måste sova på dagarna.

Nu är jag slut

Publicerad 2006-02-10 23:46:37 i att vara en mamma,

Min minsting fyller 19 idag.
Men jag är ju fortfarande en mamma, märker jag...
Även om tillvaron känns lite tom ibland behövs man just de där minuterna han har tid och lust att prata. Det gäller att vara lyhörd.
Den viktigaste uppgiften numera är väl att fortsätta streta på och tycka livet är spännande - man ska inspirera och visa att det finns en tro på framtiden... Kan det vara så?

Eller ska jag packa ihop nu?

Konferens

Publicerad 2006-02-07 09:54:46 i Allmänt,

I morgon ska jag prata trettio minuter på en konferens för arbetsterapeuter om rehab efter stroke.

Jag ska visa bilder som jag har gjort om neglekt. Det är när man efter hjärnpåverkan får svårt att uppfatta ena kroppssidans signaler.
Så har jag haft. Trodde själv att jag hade synfältet borta men det var nog mera att allt på vänster sida togs in mera sakta och sparsamt.
Nu uppträder det där när jag är överbelastad och trött. Då välter jag saker på vänster sida, pensionärer i affärer, till exempel.


I natt drömde jag att taxichauffören på väg dit inte kunde komma i tid. Han ville hellre spela blockflöjt och hade bilen full av sina egna väskor och prylar. Jag tappade bort min dator där i bilen.
När jag kom fram var jag för sen till mitt prat. Men gick in ändå.

Men som vanligt ser jag det som träning. Allt svårt och nytt är träning. Då är det bra.

lampan

Publicerad 2006-02-05 21:00:29 i Allmänt,

lampan

Ett mysterium hur man ska få in bilden i det inlägg den hör ihop med. Denhär ska vara i föregående: julen. Det röda inunder glittret är en garn-domherre.

Färdtjänstens filosofer 2

Publicerad 2006-02-01 10:36:11 i Färdtjänsten,

Den här mannen var svensk men bodde gärna i Indien delar av året.

Jag berättade att jag har varit sjuk och att jag var på väg att tjata mig tillbaka till mitt jobb. Just då hade jag eviga möten med arbetsgivaren och Försäkingskassan.
Arbetsgivaren med den slimmade organisationen och alla de långtidssjuka (konstigt?), hade inte någon möjlighet att anpassa arbetsuppgifter åt mig, sa de på den tiden.

- Om vi inte hittar något måste vi säga upp dig, var det eviga mantrat jag hörde på alla möten.

- Jag är utslagen, sjuk, sa jag till taxichauffören.

-  Jag säger aldrig att jag ÄR något, svarade han. Så fort man säger att man ÄR något avsäger man sig också allt det andra man skulle kunna vara.

- Så du är inte en taxichaufför? Du kör taxi  för att kunna åka till Indien?

Han log i skägget.

Om

Min profilbild

stroke

Jag hade STROKE år 2000. Har lite dolda funktionsnedsättningar kvar. Jobbar deltid som special / tal-pedagog. Jag visar inga DAGENS OUTFIT eller produktplaceringar. Kommentera gärna. Köp ingenting. Bloggen är ekologisk. Energin den drivs med kommer från Luleälven.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela