stroke

Bloggen startade i november 2005. Livet efter en stroke i yngre ålder: Jag var 42 år gammal, det är fjorton år sedan. Numera är jag tillbaka i jobb på deltid. Tränar på att ordna livet med hjärntrötthet så att det fungerar tillräckligt bra. God enough. Vis av upplevelserna av att få "dolda nedsättningar" och lära sig hantera dem och träna bort en del skriver jag här. Från början skrev jag på uppdrag av strokeföreningen i Stockholm.

Inlägg nr 1112, magiska siffror? Lädermappar? Mobilen i muggen?

Publicerad 2010-03-31 20:48:38 i stroke,

Tror jag.
Det känns tomt att ha slutat med poesin.
.
.
.

(poesi gör en intelligent och levande - och helt tom på energi när diktverket äntligen är utgivet.)
.
.
.
Jo, tack, jobbet går bra.
Nej tack, jag vill inte bli bjuden på psåkalamm. Jag ska göra sallad
med nyttiga saker i och ha rött Toscana-vin till. Ge mig inte marsipan för allt i världen.
.
.
.
Stöööön; det ligger papper överallt och pockar på uppmärksamhet.
Hur gör ni människor (3 st) med era gamla räkningar och anteckningar och pensionsbeskedspapper?
Lägger ni dem i fina lädermappar med ordningen och redan inuti?
Bränner ni dem?
Har ni dem i hög under säng?
Vad får man kasta?
Vad får man spara?
.
.
.
Stööön.
På jobbet också. Samma, fast inte likadana papper. Mindre tid.
Idag var jag helt inne på att det var skärtorsdag, tre fina flickor i förskoleklassen var utklädda till
påskkärringar.
Fel blev det eftersom torsdagarna har en helt annan tågordning än onsdagar.
Ideligen var jag på fel ställe och vid fel tidpunkt.
Hittade mig själv ute på första rasten i grön neonväst.
Fel dag.
Rodnade.
Fick gå in och skämmas lite, och sen fika i stället.
Ändå håller smarta mobilen på och piper och piper och påminner och påminner
om vad jag ska göra.
Men igår hade den bytt dag och visade att det var idag.
Idag hade den bytt tid och hade en annan timme än alla andra.
Det blev svårt.
Det var då jag släppte den rakt ner i toaletten.
Vaktmästaren blev arg.
.
.
.

Stööön:
Sen; vad ska jag göra nu? undrade jag och det fick jag fortsätta med.

Kärlekspoesi nr 3

Publicerad 2010-03-30 22:50:48 i Allmänt,

Det här blir den sista delen i diktsamlingen Kärleksdikter som jag just har gjort klar.
Den består av tre sidor och tre dikter.
Alla handlar om Bob.
.
.
.
Till Bob3
.
.
.
Om jag kan hinna i fatt dig
ska jag räcka dig  en bit
av den störande tystnad
som står mellan oss
.
.
.
jag hade ansökt om uppskov
med det
för att hinna åldras och mogna innan du
slukar min uppmärksamhet
som ett svart hål
.
.
.
fick avslag
nu är du obevekligen här
.
.
.
Inte så nära, Bob.
.
.
.
Nej, jag ska inte bli poet.

Ingen läser poesi, heller.
Det är nog bloggare jag ska bli.
Tre mänskor läser den här bloggen.
Sen går ni runt i världen och glömmer det ni läst...
med leenden inombords, eller kräklust, några sekunder
innan allt är glömt.
Vad det ska stå på alla 45 sidorna diktsamlingen får över, undrar du?
De ska vara tomma och vita.
Tysta och fria.
.
.
.
.
.
.
.

Kärleksdikt2

Publicerad 2010-03-29 22:23:45 i Allmänt,

Till Bob 2.
Intill snöberget smutsigt smältande
trummar dina långa ben snabbt
ut i periferin
kvar hänger varm pust av den hud
jag vill andas in
igen
ett fan

Kärleksdikt

Publicerad 2010-03-28 23:04:55 i Allmänt,

till Bob.

stå inte så nära
böj dig långsamt ner, jag vill nudda din krage
doften från avdunstat rakvatten
släta ut din fladdriga frisyr

viska ett skorrande r i mitt högra öra
men håll dig borta
stå inte så nära




Ett fan.

För mycket av allt.

Publicerad 2010-03-28 22:31:56 i Nytt från Gnällträsk,





...jag har ju sagt det förut.
Det finns för mycket.

All musik man inte kan hålla reda på.
Alla nyheter som far förbi, igenom skallen och bort i glömskan.
Alla måsten man måste göra.
Alla dumma skämt i Parklamentet, man tröttnar innan de börjar.
Alla filmer som handlar om en medelålders man med något som trycker honom och som han inte kan uttala. En vacker ung kvinna jätte-bryr sig konstigt nog och mannen utvecklas. Kvinnan dör oftast.
Alla svenska pocketdeckare.
Alla namn som folk håller på och heter trots att de inte går att komma ihåg.
Alla man inte hinner träffa, ta en fika med, klappa på axeln och dela fem minuter med.
Alla reklamblad som tränger sig in i lådan tillsammans med tidningen.
Alla kändisar som flimrar förbi och heter namn och har varit med i nåt man inte vet.
Alla uppgifter på jobbet som man försöker slutföra.
Alla tröstande ord man skulle behöva som inte kommer vid rätt tillfälle.
Alla för trånga byxor i skåpet.
Alla svenska filmer med engelsktalande inslag, pinsamt, pinsamt.
Alla städer man vill åka i weekndpaket till.
Alla familjemiddagar som man inte lyckas få ihop  familjen till.
Alla män som går omkring och ser trevliga ut och alltid ägs av någon ännu trevligare fru.
Alla katter som man haft som försvunnit bara.
Alla spår av sandiga skor i trappan.

Eller hur?

Vi i Gnällträsk håller ihop! Hej hej från oss.

OK. Egentligen hade jag redan bestämt mig.

Publicerad 2010-03-26 23:40:22 i Allmänt,

För att skita i er och ändå fortsätta för min egen egoistiska skull.
Men med så himla många kommentarer som kräver att få läsa fortsättningen ska jag fortsätta stärkt och brutalt envetet.
Jag har tre läsare i läsekretsen som rakryggade står upp vid min sida mitt i mediabrölet.
Tack.
Idag överlevde jag resan i jobbet till Konserthuset.
21 sexåringar, en förskollärare som är mästare på att leda gruppen, en praktikant, en pappa och jag.
Vi åt pastasallad och macka på trappan vid Orfeusgruppen och duvorna.
Vi gick i led, vi såg orkester och dansare, vi sjöng och vi dirigerade orkestern från bänkraderna.
Konstigt nog gick det att flera hundra barn dirigerade på lika många sätt och ändå spelade de bara samma musik i samma tempo där framme.
Vet inte hur det gick till.
Vi kom helskinnade hem, allihop.
När jag nu har klarat denna bragd får jag som belöning åka med på studiebesök på brandstationen
i maj. Vi ska se uniformer, bilar, åkstång och brandmän.
(och Percy Nilegård och Greger?)
Om det inte blir ett stort larm nånstans. Då får vi bara stå tryckta mot väggen och se utryckningen och sen genast gå hem. Åka med får man inte. Hjälpa till får man inte.

Springtime.

Publicerad 2010-03-25 18:41:19 i Allmänt,

 

Lediga fredagen ska jag ägna åt att åka med en förskoleklass (6-åringar!) in till city och gå på konsert i konserthuset.
Vi ska åka buss, tåg, gå i led i City, äta matsäck, vara snälla mot varandra och sen ska vi på konsert. Hem direkt efter till skolan.

Ni kan tänka er Hötorget med alla påskfjädrarna?
Det blir fint att se.

Om jag klarar den utflykten kvalificerar jag mig till besöket på brandstationen i maj. Det blir ett mål att sträva mot.

Dagen var lång och grå. Precis som livet, långt och grått, med små stänk av färg här och där. Upphöjt med lite glitter och neon.


Kan det bli tydligare?

Publicerad 2010-03-15 20:12:01 i försäkringskassan,





Jobba är jobbigt.
Vila är tråkigt.

Balansen är inte i balans, det blir för mycket av det ena eller det andra.

Jag tar ett sista varv med Försäkringskassan angående tidsbegränsad sjukersättning.
De ska jobba på saken i 120 dagar, säger handläggerskan.

Den här gången gick det att få tag i henne på bara en dag. Framsteg.

Men roligt är det inte. Beslutsprocesser hos myndigheter är inte mitt främsta intresse.
Det är så mycket jag måste göra och jag vill bara glömma bort.

Troligtvis har det att göra med ...

Publicerad 2010-03-14 23:07:27 i Allmänt,

...hur man tänker inuti skallen om det man gör utanför den; hur effektiv man är alltså.
Livet här är inte effektivt.


Helgens dummaste:

Tvättade en 40-maskin med svarta kläder. Sen gick ett sömnigt dygn.
Då jag skulle tvätta alla vita saker på 60 grader fick det plats förvånansvärt lite inuti trumman.
Sen gick centrifugen tungt, huset skakade och grannarna bankade argt i väggen.

Jag uthärdade hela tvättprogrammet och tömde maskinen.
Den svarta tvätten låg kvar bland de vita lakanen.

Vilket innebär fel färg på den  f d vita tvätten och fel temperatur på den svarta.

Är det fel på arbetsminnet eller det episodiska minnet?

Eller på tvättmaskinen?

Salems låt var bäst i melodifestivalen. Inlägg nr 1.100.

Publicerad 2010-03-14 13:04:13 i Allmänt,

Kul underhållning var det.
Nu ska vi ut och plaska i snösmältningen.
Målet är kaffe i ett underligt konditori med kor och grädesgård och tyska limpor.

Man får vara bra soffbunden för att missa något sådant frivilligt.

Det här var inlägg nr 1100.

Vansinne vad många bokstäver som sipprat genom dessa fingrar på fem år.
Det hade kunnat bli en hel Stieg Larsson om det varit lite research och intention med i spelet.
Nu blev det bara lösa infall och inte en enda miljon.
Filmrättigheterna håller jag hårt på än så länge och
sen ska jag ha en procent av intäkterna...
Nog borde väl Isabella Scorupcco kunna spela rollen som jag själv? Ganska bra?

...så ni vet.

Ingenting har hänt 6 -fick bara uppdateringsångest.

Publicerad 2010-03-13 16:12:50 i Allmänt,

Uppdateringsångest?

Har ni det ni tjyvtittare?

Nej, förlåt; hur har ni det min fiktiva läsekrets? (Viktoria och Daniel, brudparet i monarkin)

Uppdateringsångest har inte jag men jag kan bli rätt undrande över allt skräp som folk vräker ur sig
i Fejan och i bloggar.
BARA trevligheter fast världen är sprängfull av otrevligheter. HUR kan det komma sig?
Bara för att få känna en microsekund att man faktiskt FINNS.
Ärlig kan man inte vara för chefen kanske läser...
("Jag sitter och har tråkigt på jobbet - det händer ingenting...") Om kungen är ens chef ryker hela kungariket.

Som om man gjorde det. Fanns, alltså.

Vasastan har träd med klumpfot på grenarna.



Vasastan har en köttaffär.



Just nu läser jag en bok gjord på en avhandling och DÄR kan man prata om att kräka ur sig en massa ord.
Så fort man studerar och skriver uppsats får man skriva hur tråkigt och dåligt som helst.
Långa meningar, tjocka fumliga omskrivningar, litteraturlistor som innefattar ALLA böcker man någonsin har läst.
Beskrivningar av skeenden som är självklara för alla som jobbar i branschen det faktiskt är fråga om.

Det borde vara förbjudet att skriva böcker när man inte kan skriva.

Den stora svårigheten är att förenkla och göra tydligt och att inte underskatta läsaren.
Människor kan tänka själva har jag hört och behöver inte få allt  överredovisat för sig.

Men jag ska läsa klart eländet trots att jag är en selektiv läsare. Energi ska man vara sparsam med. Men chefen har beordrat mig att läsa och jag vill ha kungariket kvar.)



Fick ingenting...

Publicerad 2010-03-12 22:08:18 i Färdtjänsten,

...av bra doktorn idag.
Utom en vänlig och varm kram.
Inte ens ett skrynkligt E-recept på någon stimulerande drog fick jag.
Utanför hans fashionabla mottagning sken solen och de fega* innerstadsbilisterna plaskade runt mellan
snövallar av is.
De vill gärna stänka så mobilen blir fuktskadad när man går där.

* De är fega för att de inte vågar åka kommunalt, eller hur?

Jag vågar.
Trots att jag inte orkar.
Odanplan T-banestation vinglade som när man går på ett drivande isflak och Vasastan hade lagt om gatorna igen
i en ny ordning.
Men jag fick tag i mitt vita ekologiska ullgarn och sen åkte jag hem med
det nersnackade pendeltåget.
Varför måste folk prata så förbannat bara de befinner sig bakom mig! Högt och dumt och gärna in i mobiltelefoner.
Kan de inte visa lite respekt och hålla tyst? Eller hålla sig till sina privatbilar.

Orkade inte.
Direkt hem och ner i djup sömn.
Men först när jag kom in hördes det enfaldiga dunket från grannens fula tecknomusik.
Jag satte på en cd på högsta hemska volymen, fem låtar med sprucken diskant och
bastrummans snärtiga dongande i golvet.
Ha, grannens dunk tystnade.
Min stereo också.

Vaknade när det blivit mörkt.

Räknade ut att jag måste vänta sex månader på att Förvaltningsrätten prövar mitt mål med överklagan av avslag på Färdtjänst.
Ha, då har sommaren gått och jag har vandrat de tio milen från flygplats fram och tillbaka till sommarstugan flera gånger.
Eftersom jag inte klarar mig med kommunala färdmedel där uppe i skogen.
Jag ska banne mig gå på 110-vägen, båda riktingarna.

Eller så har jag gett bort skiten.

Så var det med den här dagen, den här helgen, det här livet.

Det är bäst ni roar er utan mig, människor.

Mars anlände till Verkligheten...

Publicerad 2010-03-09 22:18:12 i att inte hinna med,

...en dag av möten...

För jag lämnade sjuksoffan och återgick till frisklivet.
Möten i långa rader avlöste varandra denna första dag på jobbet efter elva dagar...
Som att återvända från en annan planet.

Det går fort i verkligheten.
Man kan inte rewinda som när man ser dvd.
Det gäller att hänga med.
Folk har inte subtitles när de pratar fort, det gäller att hinna höra.
Ingen voiceover-röst berättar förtroendeingivande handlingen.

Verkligheten är långdragen och sönderhackad av
ovidkommande trådar som slingrar in och ut i handlingen.
I TV är avsnitten korta, bryts ofta av reklam. Man kan vila.

Vid dagens slut rullar inga eftertexter så man kan kolla vad det faktiskt var man varit med om.
Det gäller att skapa sig en egen bestämd tolkning.

För att inte tala om musiken. Verkligheten är underligt tonsatt.







Det är lite småfult

Publicerad 2010-03-08 20:46:29 i Nytt från Gnällträsk,

att behöva ha hjälpmedel för att klara av jobbet.
- Sånt ska man använda sin intelligens till, säger du, inte kräva en massa saker.
- Så jag är dum då, tycker du? undrar jag.
- Det sa jag inte. Lat, kanske.

Sen gick jag till spegeln och funderade på vilket intryck jag ger.
En tant bara.
En lat tant bara.
Inget freak. *Drog en lättnadens suck.*

Men mitt liv ska vara kantat av ett amerikanskt filmsoundtrack, kräver jag.
Då blir det mer verkligt och automatiskt förstår man i varje ögonblick vad man förväntas känna.


Med eller utan hjälpmedel i jobbet.
Med lättja eller intelligens.

Det vore det minsta.

Hej från Gnällträsk.

Solskenshistoria i förorten:

Publicerad 2010-03-08 14:16:44 i Nytt från Gnällträsk,

Nyss traskade vi iväg till IT-avdelningen, jobbdatorn och jag, sol och febertopp med halsont
säger allt om dagsläget.
Passerkort, insläpp, personlig eskort från repa till IT-rummet...
Mycket pyssel.
IT-mannen är rar och bra på alla sätt, det är bara reglerna det är fel på.
Enligt dem ska alla ha Ericsonmobiler i denna organisation.
Enligt mig ska jag ha annan smartare mobil i samma organsiation.
Jag är en SPECIAL, säger IT-mannen.


Han lade vantarna på alltihop och det känns som jag har lämnat viktiga kroppsdelar kvar
där på det röriga IT-bordet.
Tänk om de får inbrott mitt i den säkrade borgen de jobbar i?
(Men värre var väl att lämna sina egna bebisar på dagis långt tillbaka på 1980-talet, eller?)
Man får stålsätta sig.

Jag köper aprikosfärgade tulpaner på hemvägen och kastar mig i soffan svettig som ett ånglok.
Hoppas han inte ringer idag och säger att allt är klart.
Allt är borta.
Allt är meningslöst.
Jag orkar inte ta mig in i den förborgade huskroppen igen en gång till samma dag.
Vad de där hjälpmedlen måste kosta i form av underhåll och administration. Oj.

Benen värker.
Solen fortsätter ösa in genom de dammiga fönstren.





Hej från Gnällträsk. (Hur kan nånting vara så jobbigt när det bara borde vara roligt?)

Mars pannkaka tillbaks till jobben och skolan.

Publicerad 2010-03-07 17:36:40 i Hjälpmedel,

Det är bara att ta i nu, för nu går det undan, tiden rullar iväg, våren står för dörren  och
det stor allvaret rullar in...

Lovet är definitivt slut.
Stå upp i givakt vid sängen i morgon kvart i sex,
intala er att det är livets mening att arbeta
från 8 - 5 för kung och fosterland
och för det heliga lönesamtalet.

Det är bara att börja dra inför  spurten
- för om fyra veckor har vi påsklov att bromsa in till.


Timstock. Mitt senaste hjälpmedel för att hålla koll på tiden. Varje diod är tre minuter och den är nu inställd på en kvart, sen ringer den lite diskret.





Nästa hjälpmedel, smart mobil igen, ännu oprövad men strax är den igång. IT-avdelningen ska bara frångå sina principer och lägga in programmet för synkning i datorn, vilket bär dem emot. De lägger alltid in Ericson annars. Über alles.


Hej från snöbergen i förorten.

Förresten -

Publicerad 2010-03-06 23:53:18 i Argblogg,

- är det någon som kan tipsa om någon bra blogg?
Mina favoriter blogg-stoppar en efter en.
Tråkigt.

Man kan ju inte bara läsa sin egen hela tiden.

Arg på er som lägger av mitt i karriären.


Makt över människor

Publicerad 2010-03-06 19:29:54 i Färdtjänsten,

Ja, jag tror att om man är färdtjänsthandläggare i kommunens handikappomsorg eller äldreomsorg har man blivit  omplacerad för att ingen ville ha en någon annan stans.
Man tar ut hämnden på undersåtarna, de krävande typerna som kommer och försöker snika till sig färdtjänst.
Sä här ser nog manualen deras ut:

1. Ha alltid en arrogant och mästrande ton.
2. Ställ frågorna på ett nedvärderande sätt.
3. Om den sökande har någon med sig - vänd dig endast till den personen pch tala över huvudet på den sökande.
4. Ställ följdfrågor som den sökande känner sig snärjd av, låt det lysa igenom att du misstänker henne för att vilja luras och bedra.
5. Utmåla möjligheterna som obefintliga.
6. Avsluta med att säga att det är mycker mycket svårt att få igenom färdtjänst och att det inte är ditt fel.
7. Det är viktigt att den sökande känner skam över att ha drabbats av så fåniga skador att hon inte kan åka kommunalt.

Överklaganden ska ligga i kö hos länstätten i hur många månader som helst. Finns ingen gräns.
Man ska som överklagande ringa och tjata.
Glömmer man eller orkar man inte, eller har man svårt att prata, får man skylla sig själv.


Punkt.


Om man har hund får man gå ut i snön utan att verka barnslig.

Publicerad 2010-03-05 10:57:16 i Allmänt,

Idag har jag en dejt med en hund.
Han gillar att få snö sparkad rakt upp i ansiktet, han.

Själv är jag livrädd för att bli mulad.
När jag gick i tvåan var det en jättestor kille som gick i trean som
följde mig på hemvägen, jagandes. Till sist tvingade han mig ner i snön och mulade mig.
Det gick inte att få luft.
Det var hemskt.
Mina kompisar gjorde ingenting.
De stod bara där och tittade, tror jag.
Nästa dag hände samma sak igen.

Tredje dagen åkte min pappa till
stationen där den stora killen väntade på sitt tåg som skulle ta honom hem till skogen,
och pappa skällde ut honom så det smällde i växlarna.

Jag blev inte jagad och mulad mer av den pojken.
Idag ska han vara 54 år, undrar om han fortsatte vara elak.
Antagligen jobbar han på någon myndighet mäktigt där man kan ta sig makt över människor.

Min pappa är nu mera en himmelens ängel.

Charlie Babbit made a Joke.

Publicerad 2010-03-02 00:29:49 i Allmänt,

Nyss såg jag Rain Man ännu en gång.
Minns ni? Autistiske Raymond som är savant, överbegåvad på vissa områden med en hjärna som inte kan sålla ut intryck utan sparar alla, möter lillebrorsan Charlie Babbit och deras roadtrip till LA för dem nära varandra. Så nära det nu går för någon att komma nära var och en av dem.
Charlie är lika autistisk han, fast på ett socialt  acceptabelt och tidstypiskt sätt.
- Uppför dig normalt, säger han ibland till Raymond som försker uppföra sig normalt.

Det är alltså Dustin Hoffman och Tom Cruise i rollerna.

- I´m an excellent driver, säger Aymond.

- Charlie Babbit made a Joke, säger han också.



Filmhistoria från 1988.

Idag blir det inga inlägg här.

Publicerad 2010-03-01 12:30:06 i Allmänt,

Jag ska vara en aktiv sportlovsnyttjare och gå ut i snön.
Det är bara det att termometern växlar mellan 5 grader plus och minus fem, beroende på vilken stund jag tittar på den.
Svårt att tro på snöfall i femgradig luft, det ser ut som en film utanför.
Har ni tänkt på att i TV-serier från New York är det romantiskt när snön faller mellan skraporna där utanfrör fönstren?

Tänk på det.

Om

Min profilbild

stroke

Jag hade STROKE år 2000. Har lite dolda funktionsnedsättningar kvar. Jobbar deltid som special / tal-pedagog. Jag visar inga DAGENS OUTFIT eller produktplaceringar. Kommentera gärna. Köp ingenting. Bloggen är ekologisk. Energin den drivs med kommer från Luleälven.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela