stroke

Bloggen startade i november 2005. Livet efter en stroke i yngre ålder: Jag var 42 år gammal, det är fjorton år sedan. Numera är jag tillbaka i jobb på deltid. Tränar på att ordna livet med hjärntrötthet så att det fungerar tillräckligt bra. God enough. Vis av upplevelserna av att få "dolda nedsättningar" och lära sig hantera dem och träna bort en del skriver jag här. Från början skrev jag på uppdrag av strokeföreningen i Stockholm.

Julledig.

Publicerad 2005-12-30 17:45:14 i Allmänt,

I fem år var jag sjukskriven på heltid. Sedan i somras har jag arbetat lite och nu har jag min första ledighet! Det är hemskt. Sysslolösheten gräver djupa sår i jaget. Bristen på rutiner hackar sönder den lilla ork jag har.
Arbetsveckorna innebär halvtimmeslånga morgonpromenader till jobbet och det är ren lyx för mig att tvinga mej själv ut och iväg vid samma tid varje dag.
Efter mina få timmars arbete sover jag lunch ordentligt.
Nu faller de nyttigheterna bort. Startmotorn slirar. Jag bestämmer inte vad jag ska göra för det är så mycket att välja på och inget av det är äkta MÅSTE.
Vilan blev rastlöshet.

Längta inte till pensionen!

Färdtjänsten igen.

Publicerad 2005-12-29 23:50:17 i Färdtjänsten,

Teaterbesöket på Dramaten avslutade vi med en färdtjänstresa som faktiskt fungerade. Visserligen var väntetiden mer än tio minuter och chauffören iddes inte stiga ur bilen när han äntligen kom. Men personen som var samplanerad var trevlig och bodde dessutom åt rätt håll.
Mannen som körde mej in till stan tidigare på kvällen var trevlig och glad och mycket mån om att jag skulle hitta min väntande kamrat där på Östermalmstorg. Han orkade dessutom kliva ur bilen och öppna dörren!

Teaterpjäsen och sushin var helt OK.

När det fungerar så fungerar det faktiskt.

Färdtjänsten - ett mysterium.

Publicerad 2005-12-13 23:09:53 i Allmänt,

Växeln i Riga (som Taxi Stockholm har) fungerar inte bra. Man beställer en bil till en adress, de skriver in en annan, de tappar sista två siffrorna i gatunumret så nr 322  blir nr 3. Sen står jag där ute i blåsten 20 minuter. Ingen bil. Ringer resegarantin. Den bil som fick körningen har försvunnit. EN NY BIL SKA KOMMA INOM FEM TIO MINUTER. Efter 20 minuter ringer jag igen. De hittar slutligen bilen som är vid ICA och hämtar en samplanering och sedan letar efter nr 3 i tio minuter...

Mannen som ska åka med är över nittio och ska inte till Fruängen för därifrån flyttade han för två veckor sen. Han ska långt ut i Nacka. Jag ska till Skärholmen och får åka en åksjukeresa ut i skogarna flera mil åt fel håll. Nacka ligger absolut åt fel håll.
Han är inte oredig utan har beställt från Riga där de glatt knappat in gamla uppgifter i beställningen.

När vi äntligen släppt av mannen i skogen får chauffören stanna. Jag måste gå ut och andas för att inte kräkas i hans bil
En timme måste jag vila när jag kommer fram innan jag kan göra något vettigt.

När jag ska åka hem kommer inte bile.
Efter 20 minuter ordnar resegarantin en ny bil som ska komma om fem - tio minuter. Det är kallt.

- Jag har väntat länge! ryter jag åt chauffören.
- Aldrig mer ska jag prata med växeln i Riga. Nästa gång lägger jag på och ringer om tills jag hamnar i Sverige, morrar jag.
Han kör inte för Taxi Stockholm så det bryr han sej inte om, säjer han.
Känslan av att vara i en djurtransport är nära.

Hemma måste jag sova ett par timmar för att orka äta middag.

IKEA

Publicerad 2005-12-10 16:48:03 i Allmänt,

En svår sak efter min stroke var att jag inte orkar gå i varuhus längre. Det är för många intryck för synen och hörseln.
Men idag var jag flera timmar på stora IKEA i Kungens Kurva! Vallad av en shoppingglad kamrat och en kundvagn att ta tag i när balansen tog gav upp klarade jag mej igenom nedersta våningen OCH restaurangen! Hon hade innan tänkt ut en plan för hur vi skulle gå och i vilken ordning. Jag hade godkänt, glömt och blivit påmind.
På porslinsavdelningen träffade jag en strokeföreningskompis och hennes dotter. Ingen av oss ramlade sönder något. De vet inte vilka risker de tar när de släpper in oss!
Några hundra kronor fattigare passerade vi kassorna och triumfen var stor när vi lastade bagageluckan full med saker som vialdrig trott att vi behövde innan!

Jag kunde. Men det kostar en del ork.

Trötthet.

Publicerad 2005-12-07 19:08:07 i stroke,

Mitt i mörka December står jag här och tittar ut på fasaderna mitt emot. Lampor och adventsstjärnor och ibland röda gardiner. Ett fönster hag blinkande blåljus som en ridå innanför rutan.
- Vad är det man inte ser där innanför? undrar jag.
Min strokekompis ringer och ondgör sej över svårigheten att hålla ordning hemma. Alla kuvert och papper sprider ut sej över bord och stolar. Innan man vet ordet av har matplatserna i köket dränkts av kuvert från Försäkringskassan.
För att inte tala om alla beslut man måste minnas att överklaga inom två månader. Om man nu hittar dem och kan dra fram ur minnet när de ska göras.
- Det är väl bara att plocka i ordning! säjer folk glatt till oss.
Men det är inte det. För i så fall hade vi redan gjort det.
Vad ska man spara? Vilket tar man först?
Hur stoppar man in allt i pärmar? Hur hittar man tillbaka det igen.
Oordningen beror på att vi behöver SE allt för att komma ihåg annars glömmer vi. I våra skallar finns inte längre arkiv för Saker Som Ska Ordnas Snart och Sånt Som Kan Vänta Lite.

Vadande i oordning masar vi fram genom vardagarna.
Det ÄR inte bara att rycka upp sej.
För i så fall hade vi redan gjort det.
Det är inte ens bara att acceptera att nu ser livet ut så här.
För vore det så enkelt hade vi redan gjort det.


Om

Min profilbild

stroke

Jag hade STROKE år 2000. Har lite dolda funktionsnedsättningar kvar. Jobbar deltid som special / tal-pedagog. Jag visar inga DAGENS OUTFIT eller produktplaceringar. Kommentera gärna. Köp ingenting. Bloggen är ekologisk. Energin den drivs med kommer från Luleälven.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela