stroke

Ja, det är den blöta luften som trycker ner oss mot marken.
November är inte euforisk.

  Dammen idag.

  Dammen igår.



Hej från Gnällträsk.

Träd med ett klängigt plank på Söder.

Som hand i handske. Ler och långhalm.  Plåster på såren?

Happinessfaktorn är låg just nu och ser inte ut att ha någon tillväxt den närmaste tiden.
Ska man sprida sina risker då?

Ursäkta mig, det här inlägget nummer 996 är nog helt onödigt och bör strimlas i en strimlare, köras i en blender eller kanske vi ska måla över det med tippex?
God natt från Gnällträsk, kamrater.

...har fått in tävlingsbidrag, minsann:

2. Det är sannerligen en fin dag. Alla mår strålande.

 

3. "If a man does not keep pace with his companions, perhaps it is beceause he hears a different drummer..." Thoreau

 

4, håll dig i skinnet, medborgare, under huden inom gränser - stadig blick, darra inte på rösten - fast handslag!

Alla tre förslagen är inskickade av den anonyma anarkisten.

Det behövs fler förslag; vad bör det stå på kulturhusets vita vägg??? Detta är ett David Bowie-citat. Borde bytas ut, tycker vi.

Nu har jag skrivit tre sidor överklagan till Länsrätten om avslaget på förnyad Färdtjänst. Det gjorde mig på bättre humör.
Kampeglad.

Detta är det 995:e inlägget i denna blogg.
Om fem inlägg fyller den tusen inlägg!!!
Bloggen fyller fyra år 25 november. Då sker tillkännagivandet av vinnaren i tävlingen.

/Tvänginseskteriratatet

Sen får vi se om det blir något mer.

...ringde äggklockan efter fem minuter och vattnet kokade häftigt. Men - jag hade glömt lägga i äggen.



Ingen idé att bli stressad över det krånglande minnet längre, bara småle och gå vidare.

Det finns pinsammare saker att glömma än frukostägg.

Det var en tråkig helg, blöt och grå.
Jag var och såg sändningen av Idol i fredags, Eddie åkte ut.



Sorgligt. Alla stod och applåderade för honom, pojkbandspojken. Vilodag för mig blev det dagen efter, med middagbjudning och teater på kvällen. Kul men jag var för trött.

   Fönsterfilm.

Datordelar gjorda av lera, mycket fint, tyckte jag.

Vi gjorde om vernissagekortet till en liten ask. Det var en konstnär som heter Stefan Otto och utställningen heter Sequela. Fönsterfilmen var bäst och de små datordelarna.

Vilken mörk bild det blev.

Jag förstod nog inte konsten, annat än filmen med fönstrena. Man såg människor titta ut ur sina fönster ner på gatan, filmen igenom. Sen gick man hem med en obestämd undran i skallen.

Fredagar har Dagens Nyheter ett kilo mäklarannonser i en helt egen  bilaga. Där finns idag ett reportage om Peter Wadbäck som inrett sitt hus och inte fått det som han tänkt.
Det bästa inredningsreportaget jag någonsin sett.
Det blev rörigt och nu måste familjen flytta isär för röran och de röriga barnen. Ett barn i taget hos en förälder blir mer hanterligt.

Stadsmuséet har en lägenhet från 1969 i Tensta. De har orginalinredning där. Familjen Arnoldsson bodde där när husen i Tensta var nybyggda och området var ett under av välstånd och god levnadsmiljö.
Nu vet vi ju vad vi tycker om Miljonprogrammet - när jätteområden producerades fram i en fart och man glömde att människor måste ha jobb och en verklighet i sitt närområde så det blir en levande stad.
För många ryckte upp sina rötter och lyckades inte få dem att fästa i betongfundamenten som skulle vara marken, men egentligen var taket till ett underjordiskt garage.

Titta vad fint det skulle vara på den gamla goda tiden:

 Ekparkett.



  Vinylsamling.

  TV med kanalväljare uppepå. TV 2 kom då.

  Det utstuderat praktiska köket.

  Kaffebryggaren heter Don Pedro.



 

 

  Marimekko-gardiner, Klippansoffa, saccosäckar.

  Gråtande-barn-konst.

  Och så har de mammut-målningar i T-banan, så gammalt är Tensta.

Tävlingen för kulturbärare går inte så bra.  (Titta på inlägget 8 november!)
Ska kulturhusets vägg basunera ut:
"We can be heroes, just for one day???" (David Bowie)


Endast ett tävlingsbidrag har inkommit:

"saliga äro de som accepterar förortens mångfacetterade gråskala och välsignar den"

Detta citat (av Johannes himself, antager jag), tycker sagde Johannes skall pryda väggen i vårt kulturhus här i förorten.

Men ingen tävling blir spännande med endast ett tävlingsbidrag.
VAD BORDE DET EGENTLIGEN  STÅ PÅ VÄGGEN???

Svara i en kommentar, människa.
Vinnaren får ett ex Situation Stockholm (de hemlösas tidning).

/Tävlingssekretariatet.

"Hej.

Jo det finns de som fått propp i "tidig" ålder.
Jag fick min för 2 år sedan, då jag var 28.
Själv var det (numera troligast iaf) pga en sk. carotis dissektion, dvs. ett fel som uppstått i kärlväggen på ena halspulsådern. Proppar bildades och hittade upp till hjärnan. Kämpar med arbetsträningen numera, blir trött får svårt med koncentrationen.

Intressant blogg det här!
Vet inte vart jag kan skriva för att bli hörd på rätt sätt eller ställe nu, men skriver här iaf just nu :)
Hoppas det blir bra.

Mårten.  mrangsjo@hotmail.com"

Hej du Mårten.
Jag hade också en misstänkt carotisdissektion, men inget syntes vid angioskopi eller ultraljud. Det blev ett antagande bara.
Det är bra gjort att försöka arbetsträna.
Jag vet - jag har hållit på sedan 2004 med att sakta ta mig tillbaka till jobbet. Nu provar jag att jobba 75% och det går bra, det är underbart roligt,
förutom den förlamande tröttheten.
Fritiden har jag döpt om till Tröttheten.

 Dammen igår.

Regler:

JAG bestämmer ensam.

Svaren avges i kommentar i bloggen.



TÄVLING

Vad BORDE det stå på kulturhusets vägg i förorten?

"We can be heroes / just for one day" David Bowie någon gång på 70-talet. Han har aldrig varit i den här förorten.
Varför ska han ha ord på väggen här?
Konstnären som inrett huset tänkte naturligtvis på de fattiga förortarna som går runt och är kulturfattiga i den dystra förorten. (Själv bor han inne i Stockholm). Som en lyftande hand ställdes ett alldeles för litet (de glömde göra en bio!) men pretentiöst kulturhus på torget för att dra upp oss ur eländet en smula. Därav citatet, tror jag.

Vad tror ni?

Vad borde det stå?

Detta är tävlingen. Var god ange VEM du citerar om du kan lista ut det.

Välkommen.

Man kan vinna en Situation Stockholm.
Tävlingen pågår till 20 november.

Kommentar igår:

Känns bra för mig att faktiskt hitta fler som fått propp/stroke i ung ålder. Kände mig rätt ensam i början. 25 år gammal ska man inte få stroke.
Ni får gärna skriva till mig, vi kan utbyta erfarenheter :-)

Maila mig: saint_emelie@hotmail.com

Hej Emelie!

Jag addar dig till listan över mejladresser till yngre strokers. Maria

IDAG surar jag fortfarande över färdtjänsthandläggerskans beslut.
NÄSTAN utfärdar jag en förbannelse över henne...nästan. Inte långt ifrån.

" M kan gå själv utan vilopaus 3,5 km och behöver inte färdtjänst"

Nej inte när jag går genom den mörka leriga skogen, då behöver jag inta färdtjänst.
Men om jag går i trafiken i stan eller här hemma, då orkar jag inte. Då måste jag gå in i mörka skogen.
Det konstiga är att arbetsplatser, kommunhus, mässhallarna, biografer, teatrar, stövelaffärer och kamerashoppar inte ligger i mörka skogen utan på platser dit jag inte orkar ta mig kommunalt, utom vid mycket undantagslösa ibland-tillfällen , den gången jag är utvilad, kan planera in vila efteråt, har med en vänlig person som håller bättre koll än jag...

Hur arg ska man behöva gå runt och vara?
Jag väljer inte mitt tillstånd.
Jag väljer att vara frisk.
Det funkar inte alltid, din idiot-handläggare. Må du frysa fast vid ditt tangentbord.

Vad måste jag göra i morgon?

Överklaga färdtjänstens beslut om att jag inte behöver färdtjänst.
Jag har gjort det förut.

Nu har jag två månader kvar av mitt tillstånd och någon jä-a handläggare har tänkt till och fattat ett beslut vid sin dator.
Det innebär att jag blir ännu mer begränsad och inte kan åka på bio i stan - köpa stövlar åt mig själv - åka på mässan i jobbet - åka på jobbmöten - åka på fortbildning på stan - åka till stugan - hälsa på mostern på andra sidan stan - hälsa på sonen - hälsa på vänner.
För jag riskerar alltid att bli för trött för att orka ta mig hem. Det ideella jobbet i Strokeföreningen kommer inte heller att fungera.
Jag måste tacka nej till jobbets julmiddag i stan.

Idag provade jag åka till City, handla garn vid Odenplan, åka T-bana och gå över Hötorget och sen gå på bio. Resultat: Fram kom vi. Men jag mådde illa som när man är sjösjuk, orkade inte titta på stövlar, fick sitta i ett hörn på ett fik och vila (men det var för mycket prat omkring) var arg och stressad och illamående med tendens till att ständigt  tappa balansen. Nu hade jag med mig en person som fick sköta planering av resa och vart vi skulle gå. För den förmågan stängde hjärnan snabbt av i röran.

Såna resor kan jag göra vid absoluta nödfall om jag har en möjlighet att åka taxi hem med färdtjänsten.
Ja, jag kan röra mig, jag kan gå. Men jag slutar kunna tänka, se och höra bra när hjärnan stänger ner. Jag hinner inte läsa skyltar, se och minnas bussnummer, läsa texter, höra mummel i högtalare. Folk i rullstol kanske har svårt att gå men lätt att ta in simuli och bearbeta dem. Det är olika. Endast en okunnig person kan bedöma mitt funktionshinder som obefintligt. Fan vad jag är arg. Jag är så förbannad att blodet i ådrorna stelnar.


Jag vill också orka leva ett liv som är rörligt och stimulerande.

Är vi som har kognitiva funktionsnedsättningar inte värda stöd?

Allt detta tjat om bilder på dammen i bloggen.
Jag lägger in, ni lägger av att tjata.

Här är veckans bild av dammen. I morse snöade det faktiskt och jag blev så glad att jag svävade fram genom



 skogen. Ni skulle ha sett mig.

Marc Lind har en blogg som handlar om livet efter hans stroke för ett år sedan.
Där ska ni titta för han kan mycket om hjärnan och om trötthet och om att hålla sig lagom trött för att fungera som bäst.
Dessutom har han fina bilder.
Detta är veckans läxa, mina vänner. 

Det blir förhör på torsdag nästa vecka.

Det här har jag inte berättat för någon enda människa och så är du den första/e och kanske enda att veta.

Igår, mitt i stressen med elevernas mat, lunchrast ringde en kvinna från polisen. Jag var på väg till biblioteket med några förstaklassare.

- Har du blivit av med en blå plåtlåda? Vi hittade ditt telefonnummer i den.
- Va, en blå plåtlåda?
Jag gjorde snabbt en mental inventering av alla plåtlådor jag äger.
Jag förhörde henne en lång stund och fick sedan klart för mig att de gjort ett tillslag hemma hos någon skurk och där hittat en blå plåtlåda med hjul som hade mitt telefonnummer uppklistrat på insidan.
140 cm hög, cirka, ganska gammal plåtlåda.

Vad jag blev nyfiken. Behöver jag inte precis just en blå plåtlåda?

Det var en stund jag nära på begärde att få ut den från deras tillslag. Men så tänkte jag att då måste de väl utreda varför och hur mitt telefonnummer satt där. Jag kanske måste skaffa alibi för någon natt för tretton år sedan? Hur skulle jag minnas?
Det blev jobbigare ju mer jag tänkte efter så till sist tipsade jag om företaget som hade mitt telefonnummer INNAN jag fick det, måste nu vara över 8 år sedan... Det var en bilfirma med några lite konstiga underföretag. Jag vet, för deras kunder ringer fortfarande och ber mig byta däck åt dem. Jag brukar artigt avböja och ge dem bilfirmans nuvarande nummer, trevlig som en annan växeltelefonist. De har aldrig tackat mig, den där firman. Men faktiskt har de varit vänliga att ta bort mitt telefonnummer från reklamskylten de hade i sporthallen i flera år sen jag fick det.
Polisinnan var nöjd och tackade för sig.

Jag hoppas jag är avförd som misstänkt för att vara inblandad i den där härvan. Hon sa inget om ifall lådan innehöll några miljoner också. Tänk om den faktiskt gjorde det?
Hur ska jag nu kunna sova lugnt om natten?

Säg inget till nån.

Vad det blåser! Kallt som i graven blev det. (Halloween och allhelgona tog slut för tidigt.)

Fullmånen syns till 100% i natt.
Men inte om molnen stör, förstås.

Jag tycker om fullmånen och månljuset.
Det absolut finaste månskenet jag sett var uppe i Norrbotten på vårvintern då nätterna är kalla och man kan ha tur och se norrsken. Då är det som om månen regerar himlen i sällskap med gröna slöjor som sprakar lätt.
Men här i förorten där luften är orange av all gatubelysning toppar månen lite tveksamt och man får vara uppmärksam så att man ser den.
Det blir så fina skuggor i fullmåneskenet.

100% just i natt  alltså.

Alla som blir vansinniga under fullmånen får ursäkta;
Månen äger!





I dag har jag mejlat till er yngre strokare som skrivit kommentarer under året 2009 i bloggen. Jag tänkte att ni bör ha koll på varandre. Åldersspridningen är 20 - 40 år tror jag.

God natt alla månoiter.