Det är en ynnest att kunna gå.

Det är långt från tågstationen till Rehab.

Det är långt tillbaka igen.

Benen vill gå och vädret  strålar, 

genom huvudet sprutar 17000 spretiga tankar

och ingen ordning är det på dem.

Bättre att skruva upp det fysiska

och ...

 

Det där ovanför skrev jag för tre år sedan. Fortsättningen hade nog blivit att det är bra på att träna rörelse och kondition. Uppnå ett lugn och vara stabil. Orka mer.

 

Sen kom jag av mig.

 

Nu tre år senaste ser jag det som en lyx att kunna gå. Att kunna kliva tre trappsteg upp inne på bion när filmen är slut, vilken åtråvärd förmåga, för att sedan dunsa ner i rullstolen och bli skjutsad ut genom nödutgången. 

Nu är inte skadan sviter av stroke för mig, som det är för många andra.

Skadan är en bruten fot, just nu i läkningsprocess.

Idag är det ARTON år sedan min stroke. Firar med att tänka lite retrospektivt: den stora chocken, förvirringen, jävlaranammat, träningen, rehabställena, strokevännerna, arbetet, alla bakslagen och nu saknaden av den viktigadte trösten.

Kunde i alla fall GÅ.

 

Hej hej, snart kan jag igen. Troligtvis. Man vet aldrig säkert, lärde man sig den där gången för 18 år sen, det kan plötsligt bli nåt helt annat. Till och med bättre än man tänkt. Med MAN menar jag JAG.