Ni ger inte upp trots att jag själv har gett upp.

Så nu kommer ett provinlägg från en bloggista som behöver känna efter om det är givande att skriva blogginlägg.

 

Solsken utanför ett stort smutsigt vardagsrumsfönster här.

Tio grader varmt och ingen ingen snö.

Advenststjärnan hänger dammig och försöker konkurrera med ljuset.

 

Den här julen blev en jul som inte liknade andra jular.

Mindre stressig, mer fylld av undran och fokus på det enda väsentliga

i livet: hälsan och människorna. Och de nya hundarna som bor hos några av människorna förstås.

 

Jag fick ingen hund själv utan en olydig amaryllis i advent.

Den började med att slå ut en väldig röd klockblomma och några dagar senare passa på en natt att

välta med kruka och allt och ramla ner från bordet i en jordig  hög. Stjälken gick av.

Fick stå och skämmas i en karaff med blomma och allt.

Då sköt löken helt hastigt upp en ny själk som inte heller ville stå upp själv när

blomman slog ut.

Nu klänger den  på en liten vissnad krukgran som dignar av belastningen.

Jag tänker att de krukväxter som bor hos mig får sluta sig samman i stödgrupper för

att överleva. Annars klarar de sig inte så bra. De har då i alla fall varandra.

 

 

(Jag skriver nytt inlägg om jag får nån kommentar.)