År 2000 och just idag hade jag min stroke.

Överlevde.

Fem år av sjukdom, förtvivlan/jävlaranamma,

träning och trassel med vård och Försäkringskassan följde.

Inget man vill vara med om igen.

Men man ville leva. (Nästan alla dagar.)

Vid den tiden fanns inte dagens behandlingar och rutiner i vården.

Vid den tiden var jag för ung för att ha stroke.

Vid den tiden fanns inte anhörigstöd till barn. 

Nu finns det metoder att dra ut proppar ur hjärnan. I akutvården sker ett helt annat mottagande. Redan i ambulansen påbörjas den akuta vården.

Jag åkte inte ens ambulans. 

Kunskapen om stroke har ökat bland vanliga människor. Man ska snabbt till akutsjukhus. 

Det finns nationella riktlinjer för strokevård, utgivna av Socialstyrelsen. 

Kommuner kanske har större beredskap för att hjälpa strokedrabbade än för 15 år sen. Det hoppas jag. Sån hjälp fick inte jag för jag tillhörde inte äldreomsorgen.

 

Själv vill jag fortfarande ha tillbaka vissa funktioner. Men jag har haft tur och inte gett upp och nu är resttillstånden inte så svåra längre. 

Det har varit en mycket intressant och lärorik studieresa genom 15 år. 

 

Tack till gänget i Strokeföreningen. 

Utan er?