Man ska vara frisk och stark och ha god koll på allt själv.
Man går och shoppar hamburgare med sonen i Nettans kök.
Han ställer allt man virrar till till rätta, snabbt och smidigt.
Han hjälper vid kortapparaten, han hjälper vid drickakylen, han donar med kassarna, vem som ska bära
vad, att man inte ska glömma maten på disken.
Vi lunchar på solig balkong med utsikt över fällda tallar.
Man blir generad över att man har så råddigt tankeliv och dåligt fokus.
Han skrattar åt en.
Slutligen provar han skjortan man har sytt in åt honom.
Han skrattar ännu mera.
Ena sidsömmen är på insidan av skjortan sådär som det SKA vara.
Andra sömmen är naturligtvis UTANPÅ skjortan sådär som det blir när en dumskalle har sytt.
Han skrattar.
Man skäms.
- Såhär blir jag bara när du är med, urskuldar man sig.
- För att jag hjälper till så mycket? konstataterar han.
- För att jag slappnar av kanske, gissar jag.
- Det är bättre att skratta åt det än att bara ryta; DU HAR GJORT FEL som NN hade gjort, säger han
och refererar till en kompis.
Jag sjunker inte genom golvet men jag borde nog göra det.
Fast enligt färdtjänsten är jag ju så kapabel.
På pricken Bloggerskan.Jag som var världens bästa
pappa känner mig nuförtiden trygg med mina barn
i närheten,det ska väl vara tvärtom i min bok,
Jag har snackat med dem å dom "förstår",
men jag har en känsla av otillräcklighet hängande
över mig hela tiden,känner mig lite halv ibland
men deppig blir jag aldrig(det är så ungarna ska komma ihåg mig)Kämpa på/Bluesman