I natt om åtta månader är det ungefär midsommarnatt. Kortaste natten på året. I norr är det då ljust hela natten över älven och hackspettarna lever om där uppe bland de nyutslagna löven. Skvattram blommar och det doftar eld från bastuarna omkring.
Trösterikt.
Eller så blir det inte så, det har ju stroken lärt mig.
Plötsligt kan livet ha tvärvänt bara över en natt om man har otur.
När jag är extra lättskrämd brukar jag tänka så.
Man ska inte gå runt och vara rädd.
Man kan i stället gå runt och vara fylld av förundran.
I ljuset av sådana "eller-inte"-tankar får livet just nu ett stänk av guld.
Månen syns idag till 14% och är på väg tillbaka från sitt månmörker. Den 2 november är det fullmåne igen.
Håll ut. Saker ändras även om det går sakta.
Processer tar tid, man måste låta dem ta tid, var vi överens om, G och jag, när vi stod där mitt i gatan och pratade länge.
All förändring kostar energi.
Mörkret slukar energi.
Målet är en stunds vila i solen i slutet av juni. Exakt så.
Och om två månader är det midvintersolstånd och nätterna börjar bli kortare. Tills dess tänker jag vara trött och gnällig.