Kanske var det lite för lite 50-tal i scenografin. Men roligt var det tills mitten av sista akten då det blev rätt tungt. Men bra.
Barbro (Claire Wikholm), hyresgästen, är en tragisk gestalt med distans både till livet och döden (som spelas av Tomas Bolme) och alla männen som intar hennes liv och sen sviker.
Kul.
Vi fick öl o te i pausen.
Höranordningen gick inte igång för mostern men de gamla rävarna till skådespelare hördes ändå mycket bra till tredje bänk.
Lilla scenen är inte lätt att gå till, trappsteg och nivåskillnader i salongen. Men in o ut ur teatern kommer man lätt. Toan fungerar för f-nedsatta.
Fredagkvällen:
Tillbringade jag först överst i skatteskrapan i en snobbig bar 27 våningar upp. Intressant att titta ner på Globen.
Ointressant med all 27-åringar med långt blonderat hår och vipp-gästerna som satt bakom egen avspärrning och hade egen champagne.
För högt.
För stifft.
Monks Café var roligare. Alla ölsorter förvirrade ju en del men vi fick till sist grekiskt öl och det heter förstås Marathon och det var gott. Det är avspänt och mera blandat folk där och inget röj trots att de inte har en fånig dörrvakt. Folk går dit för att träffas och dricka öl.
Personalen skulle ha varit otrevlig enligt någon rescension men vi lyckades inte göra dem på elakt humör.
I Skatteskrapan hade det nog lyckats ganska snabbt om vi hade stannat.
Om ni undrar över handikappanpassningen?
Nej. Skatteskrapan har inte hiss ända upp och toan är några våningar ner. Dit tar man sig inte.
Ja. Monks (Wallingatan) har bara ett par cm trappsteg från gatan och toan minns jag inte hur bred den var. Undrar varför?
Barstolarna är höga men i matdelen finns normala bord.
Detta var årets Nöjessvep i den här bloggen.
Nu blir det inte mer förrän jag sitter vid en älv och får vara lycklig igen.