Det är spikmattor av enkel sort med inte lika många tusen piggar och spikmattor av lite finare sort med några fler piggar. Men inte MIN spikmatta. Den är bäst, vassast och dyrast och den har jag redan.
På den kan man plåga sig till vila på något motsägelsefullt vis. Precis som livet - alltid fyllt av motsägelser.
Man vill unna sig goda maten - man vill inte bli tjock, man vill höra bra musik - man tål inte hägt ljud,
man vill klara sig själv - man vill inte vara ensam... yni (You name it).
Igår hade vi Nobelfest.
Vi fick inte buljongsoppa och vaktel, tack och lov, vi åt tacos. Vår dessert var hederlig pistageglass och vi slapp metalldoften från isfacklorna. Vi bara slevade upp den i skålarna och högg in. Vi fick avec till kaffet. För formens skull stod vi fint och deltog i Kungens skål. Han är ju snäll som kommer varje år, tycker vi. När det var dags för skålen till Nobels minne hade vi nästan tröttnat på att se varandra i ögonen och vi satte oss nog ner före kungen, man såg honom inte i bild just då. Då kunde vi få se på teven igen.
Det roligaste, tyckte J, var frun till nobelpristagaren Kau, han med altzheimers, hon somnade ibland vid hans sida. J skrattade.
- Sluta, du vet inte om hon måste vara vaken var tionde minut hela nätterna för att passa honom, röt jag.
De var duktiga som orkade sitta vid middagsbord i så många timmar, man blir imponerad.
Nog såg man att finansministern skrev sms under bordskanten och att några satt och läste lite där nedanför duken, de hade kanske en pocket med sig. Eller en dvd?
Vi orkade inte sitta hela tiden. J gick på kvällspromenad och jag somnade i soffan.
Men Romeo o Julia-kören gjorde så fin show, både sång och lutor och dräkter och ljus och koreografi var vackert. Draken och prinsen var också fina.
Titta på repris i teve om du inte såg det!
Hej från förorten - långt från Blå hallen.