För det händer förr eller senare - man måste bryta vanor för att kunna gå vidare.
Ibland har vanorna blivit cementerade negativa stråk i ens liv och glädjen ligger platt på mattan.
G säger att bittra kärringar är det värsta han vet. Fnyser föraktfullt gör han också.
Själv är han av- och på-bitter, påstår han.
De soliga dagarna då bilen går bra, pengarna räcker och håret inte trillar av så snabbt är han helt o-bitter. Nöjd lallar han på med livet. Men de dagar då E tjatar slut på honom med sin oro och sina sura misstankar riktade åt alla håll, då är det svårt för G att hålla ångan uppe.
Han borrar ner sig i fåtöljen och stirrar in i laptoppen, efter något nytt, något fritt och något helt smärtfritt.
Då hör han inte hennes röst ens, han bara håller sig undan och avvaktar tills hon försvunnit iväg på något kulturellt trams som han inte förstår vitsen med.
Luften känns fräsch när han får vara i fred.
- De gångerna kan jag hålla bitterheten på armlängds avstånd, säger han.
Jag tänker att det är enkelt att förlita sig på att allt elände utgår från den person man lever ihop med. Det är ett sätt att slippa ta ansvar för vad man själv håller på med.
Men jag säger ingenting.