- Den nitiska ryska lilla kvinnliga men mycket barska doktorn vill BARA höra om de senaste två dagarna.
- Annars är det inte akut, säger hon flera gånger.
- Du får tio minuter, jag kan inte hjälpa dig med så mycket, säger hon och spänner de ryska barska ögonen i mig.
Jag, korkad patient, tror att det är bra om jag talar om vad som är fel.
- Min nacke värker så jag inte kan sova och jag mår illa av det. Det är spänningsvärk. Jag behöver...
- Nej, nej, nej, nu ska jag undersöka dig, säger hon och sätter igång med en konstig grov neurologisk bedömning samtidigt som hon böjer min skalle framåt. Sist trycker hon mitt huvud rakt ner i kroppen. Ska jag bli kortare? Det känns lite svårt att tillgodose hennes läkarbehov.
Blodtrycket är för högt.
- Klart att det stiger när man blir bemött såhär, tänker jag. Egentligen är jag ju heligen förbannad på att hon inte lyssnar.
- Du ska åka ambulans till akuten för att ditt blodtryck är för högt, säger hon oerhört bestämt.
Så förvandlas min spänningsvärkande nacke till ett akutfall av hög dignitet. Jag får ligga på en brits övervakad av snälla sköterskan K som hoppar över sin lunch för att vänta med mig på ambulansen. En timme får vi vänta. Det är tråkigt, men tur att K är trevlig.
Sonen kommer panikcyklande med tandborste och jacka ifall jag ska åka hem sent i kväll eller bli inlagd.
- Men jag kommer hem i kväll, säger jag till honom.
- Jag mår bra! säger jag hela tiden till alla, jag behöver bara smärtstillande för nacken så jag kan sova...
Resan i ambulansen är spännande men jag får inte ha blåljus på.
Ambulanssjukvårdaren vid min sida är trevlig och lugn.
Inne på akutintaget på SÖS är det behärskat. Sjukskötaren i ambulansen gör en sista koll: - Stå upp, håll armarna rakt fram, blunda. Säg: Det är vackert väder idag...
- Jag HAR inte en stroke, säger jag.
Jag blir inskriven av en strokesjuksköterska och blodtrycket är ännu högre.
- Jag mår bra och jag vill bara...säger jag, snart åker jag hem.
Sen går jag och köper macka och kaffe i Pressbyrån i stora entrén eftersom jag går vilse inne på akuten och missar smörgåsautometerna. Jag hittar tillbaka. Äter macka. Sover.
När doktorn sent om sider kommer säger jag som vanligt att jag mår bra, jag vill bara...
- Det var väl lite överilat det här? frågar han och menar nog vårdcentralen.
Det visar sig att jag blivit inskickad till akuten med misstanke om stroke. Läkaren på vårdcentralen har skrivit att jag hon vill ha mig inlagd.
- Du har ingen stroke, eller hur? säger han. Jag ska väl inte skicka dig på hjärnröntgen?
- Nej, svarar jag, jag vill ju bara...
Han kollar med neurologerna på akuten och säger att mitt blodtryck inte är något att oroa sig för.
Det slutar lyckligt. Ut från SÖS vandrar jag med smärtstillande tablett och en salva som ska stoppa inflammationen i nackmuskeln. Det har tagit en hel dag.
(Och hur mycket pengar har det kostat samhället?)
MEN. För nio år sedan när jag VERKLIGEN hade en stroke och togs in på samma akut var det annan rusch i mottagandet. Och de vet betydligt mer om stroke nu, Det känns betryggande.
Slutmoralen: Ryska kvinnliga läkare bör lyssna på patienten. Strokeakutsjukvården fungerar i Stockholm.
Vilken historia. Vilken upplevelse. Jag önskar dig en hösttermin med mindre dramatik men lika gott slut!
Nu ska jag cykla en kvällsväng i österlenskt solnedgångsljus innan jag förbereder mig för en kort jobbsession.