Jag blev övertalad av Daniela, kanslichefen på Stroke riksförbundet. Jag blev så glad av att höra ifrån henne att jag inte kunde säga nej.
Annars har jag bestämt att det får vara slut med sån exponering eftersom det tar energi. Det är också jobbigt att få kritik av andra i föreningen. Alla har ju sin historia. Men alla får inte berätta.
Journalisten ville ha en story om ung kvinna drabbad av stroke med lång tid mellan insjuknandet och vård.
Ung. Jag var 42. Det är ungt i vår branch.
Men jag har ju bara min gamla vanliga historia.
Sen skrev hon väl om de delar som hon tyckte passade ihop med det övriga i reportaget.
Fotograferna är alltid roligare än journalisterna för fotografens jobb är ju att se och vara uppmärksam. De har ju inte i förhand bestämt hur man ska se ut.
Den här kröp runt på golvet och hukade mellan stolarna med jättekameran mitt i vår rytmterapi.
Jag lyckades glömma honom ibland och vi sprattlade på och jag hoppas bilderna blev bra.
Han lovade ta bort svetten i ansiktet på bilden.
Efteråt gick några vänner med och fikade i solen så jag kunde varva ner. Tack vännerna.