I flera år efter stroken var det automatiska borta. Göra kaffe var en procedur som krävde koncentration. Var saker fanns krävde också en del ansträngningar för att minnas. Vad jag skulle göra först och sen och sist var också frågor jag måste fatta många tröga beslut om. Det tog tid. Det blev fel. Jag kunde värma mjölk till kaffet flera gånger. Glömde sätta på plattan under vattenkastrullen, Tappade saker på golvet. Glömde hur många mått kaffe jag just hade räknat till. Missade att se på klockan som plötsligt var alldeles för mycket. Eller var den en timme tidigare?
Låg en tidning framme kunde jag fastna i läsning och glömma att jag var på väg.
Träningen gjorde att rörelsemönstren blev mer och mer automatiska, minnet kunde hålla isär micro och kylskåp, nästan varje gång kommer jag ihåg att sätta på plattan på spisen.
Tiden har börjat gå lite mer som förr. Den gör inte lika stora hopp längre.
Mobilen piper när det är dags att gå.
Eftersom allt ligger på sin rätta plats i rätt väska och jag vant mej vid att kolla extra en gång till glömmer jag inte alltid nycklar och mobilen som för några år sedan.
Det går framåt med möda.
Hej Maria,
Just varit inne och kollat på din trevliga blogg. Jag har två, dels "Spaces"-bloggen, dels av annan, med mer internationell inriktning;
http://spaces.msn.com/members/oknanashulta/
Jag är liksom du ganska nybliven bloggare.
Bästa hälsningar
Bosse