I Älvlandet är tiden inte linjär utan oberäknelig. Nu går jag på stigen i lingonriset och fötterna vet exakt var varje tallrot vill få dem att snubbla. Det finns mostrar och Kusiner i stugorna. Jag är tio år. Kusinerna är snabba i käften och pratar spännande norrländsk stadsdialekt. De är bättre än jag på allt utom i vattnet. Vi badar flera gånger om dagen. Balanserar på timmerstockar som halkiga vältrar runt. Vattnet är aldrig kallt. Regnar det så dyker vi. Föräldrarna lämnar oss syskon att sova i stugan med en ordentlig brasa i öppna spisen. Jag är fem år och vill vara baby. Min gamla sittvagn av trä och femtiotals-gul galon är för trång. Men jag sommar. Vaknar med ett dundrande ståhej när de vuxna rycker upp de turkosa dubbeldörrarna och kall andnings-bar luft dörrar in. Elden har rykt in, vi har varit illa ute. - Vi höll på att dö! Säjer något av syskonen som är mycket äldre än jag. Säkert har vi någon äldre kusin i en sovsäck hos oss. - Jaha. Dö. Den enda som jag är rädd ska dö är min mamma. Hon som är med pappa och mostrar och morbröder och skrattar och skojar. Morgnarna är kalla efter de klara nätterna med dimmor ångande ur älven. Vid tolv har solen värmt upp barren och mäckrosorna så de vågat öppna sig. Barnbarnet M, Vackraste barnet någonsin någonstans, häller vatten på myrstigen vid vår altan. Hon grälar på småländska. Vi försöker lära henne norrländska dentala sje-ljud i stället för de småländska som hon gör långt bak i halsen. - sju, duscha, sked. . . Men här finns så få barn och de få som finns kommer det inte så mycket prat ur. En lugn, långsam tal-takt råder. Eftertänksam. Bara det nödvändigaste. När hon är i småland har hon mer barnprat att suga åt sej. Det fastnar snabbare än allt vuxenprat i hela Norrbotten. Hos farfar och farmor