Kommentar kom från Kai:
 
 
Hej, 

Vet inte om någon läser det här längre, men kan ändå dra det lite snabbt. 

16 år gammal drabbades jag av en sub-blödning. Åkte skidor i Åre när jag plötsligt kände en otrolig smärta i huvudet. Det tog drygt 4 månader innan jag var tillbaka i skolbänken. Komdock på efterkälken och fick gå om en klass. Bytte skola då det skulle kännas konstigt att se sina "gamla vänner" i korridorerna. Är idag 32 år med 2 underbara barn. Är i stort sett återställd, förutom att jag då och då har koncentrationssvårigheter och även blir enormt trött. Som det verkar är det mer ovanligt att drabbas i ung ålder, men oavsett ålder så är det ju en omställning för alla när man drabbas av en hjärnblödning. 

Är tacksam för att jag fick en andra chans och uppskattar livet mycket mer än innan det hände. 

Ni kan alltid nå mig på mailen om ni vill prata av er eller undrar över något. 

/kai "
 

Hej Kai! Välkommen hit och hoppas de trettioårigar som finns i Läsekretsen genast tar mailkontakter med dig. Man kan ju undra hur din rehab hade blivit om du fått din stroke idag som 16- åring när vården har nya grepp och kan "rädda" fler från skador. Fick du nån rehab? föll du mellan stolarna - en strokare skulle väl vara 75 år på den tiden? Skriv igen!
#1 - - Kai:

Hej igen,

Min rehab var den jag fick på HS, dvs lite sjukgymnastik, övningar i bassäng, styrketräning i gymet och talpedagog. Idag kan man få rehab på flertalet ställen, exempelvis Frösundavik som har ett bra center för drabbade. Hade jag fått stroke idag så hade min rehab garanterat gått snabbare än 1996. Jag hörde att på den tiden var det ca 50% att man inte klarade sig, ca 40% risk att man fick någon typ av men och 10% chans att man skulle bli som innan stroken. Hur procenten ser ut idag vet jag ej.

Men, sen anser jag det vara lite upp till var och en. Hur mycket är man villig att ge och satsa efter att ha drabbats av något liknande? Jag tror att jag nästan var den enda på min avdelning på HS som verkligen ville träna och komma tillbaka så snabbt som möjligt, medan de flesta antingen låg i sina sängar eller satt framför tvn och tyckte synd om sig själva. Samtidigt gjorde jag knäböj i korridorerna och BAD om att få gå ner till gymet och träna oftare än ett par gånger / vecka.

Viljan var mitt starkaste vapen.

/Kai

Svar: Hej Kai.Tack.
Hur ser din efterstroketillvaro ut nu?
stroke