...att ta emot de liv vi får och göra det bästa av det så gott vi bara kan.
Vi vill ha en roll, en funktion, en anledning, och i färd med att ordna till den hanterar vi oss själva ovarsamt. Särskilt vi duktiga flickor. Vi sliter på oss och märker inte ens när vi får det vi ville ha... Farten förblindar.

Grodan uppetill här är min arbetskamrat Grodan som i sin breda ganska korkade käft ofta har något spel eller någon uppgift som barnen ska jobba med när de kommer in i mitt rum.
Han är glupsk och tror alltid att det är frukost han har ätit.
- NEEEEJ Grodan...man får INTE äta kort! är barnens replik i den föreställningen.
Sen  räknar vi upp vad grodor FÅR äta:  maskar...flugor...myggor...myror...
Jag vet inte så noga, kommer jag på varenda gång, vad grodor äter.

Kanske man får veta det en vacker dag?

En vinter ( för två år sen???) gick K och jag vilse i en snöig vårvinterskog och träffade en förvirrad groda som ur en  solbelyst plaskande rännil i ett dike hade hoppat upp på den kalla snön. Den var kall och stel och K värmde den i sin hand så den kunde ta ett hopp tillbaka ner i underjorden.

  Kanske en sån här?

Jag brukar tänka på den stackaren när jag känner att jag har kommit fel. 
Det är lite för sällan jag tycker att jag har hamnat helt rätt om ni förstår.
Allting är en teater, som buddisten har sagt om och om igen. Vi spelar rollerna.
Visa fler inlägg