Arlanda fick mig att gå vilse igen
pendeltåg från Sky city och hem
tar en tilmme och tjugo minuter
barnvagnsföräldrar måste ha vagn där vi som var där först hade pusslat ner de stora resväskorna
det är vingligt att stå och åka
det luktar damm i ytterstadsförorten
det är varmt
tidsödande
instängt
otrevligt
ovänligt
bråttom och trångt
men personalen på Starbucks i Sky City
var vänliga
och familjen är ju familjen
Jag är 34 och fick en subaraknoidalblödning i februari i år. Det har varit en tuff resa och ännu är den inte över. Nu är jag i fasen att bearbeta allt som hände då under min månad nere i Umeå (ca 50 mil hemifrån) med bl a 9 h operation. Har fått en depression och hjärntröttheten är enorm. Känner mig ofta så ensam även om min familj, sambo och två små söner, är fantastiska. Jag ser ju ut som vanligt på utsidan, men insidan är långt ifrån återhämtad. Jag kämpar på, med allt från vardagsbestyr till Försäkringskassan som undrar om jag inte börjar vara frisk snart... Orkar inte läsa igenom allt i denna blogg i ett svep men är glad att jag har hittat den. Känns lite tröstande att inte vara ensam om detta... Det var inte roligt att befinna sig på rehab där övriga patienter var över 70 år, kändes som att vara på långvården. Får inget sammanhang i denna text märker jag, dags att avsluta. Ville nog mest bara tacka för att bloggen finns och lämna ett avtryck att jag varit här. Kram!