...men jag tänker ofta på lyftkranar.
De blir stående där ute i natten.
Ett faktum som känns viktigt att beakta.
Särskilt den här gula superkraftiga,
den som har ett förnamn.
Ikväll när jag gick förbi kände jag det...
den liksom hukade en aning ner mot betongplattorna där jag stod.
Som en bugning.
Det är bäst jag meddelar läsekretsen, tänkte jag.
Men det var vackert i morse:
