Va?
Här var jag på skrivarkurs för över en vecka sen och lärde mig att jag inte ville skriva bloggen mera.
Strokedecenniet tog slut just då.
Jag hade festlighet hemma med väl utvalda deltagare.
Jag fick magsjuka. Sen sov jag i två dygn och sen...
...PANG! Jag började LÄNGTA. Det var länge sen.

Vad står nu detta längtande för, tänkte jag yrvaket när jag stapplade iväg mot jobbet.
(Van att analysera allting för mycket numera.)
Vad längtar jag efter? Eller vem? Eller vart?

Sen började jag se färger och bildmöjligheter igen, det var länge sen.
Fram med iPhonen, tog bilder, skickade in i boggen (fast det var ju bara för att
jag behövde ha bilden utskriven precis NU när jag jobbade med en pojke där på jobbet.
Sen gick det SMS-inlägget inte att plocka bort ur bloggen igen.
Förlåt att jag missbrukade ytan och lämnade fula spår.)

However...
Det blev bilder. Det blir snart text.
Bloggandet tog inte riktigt slut.
Men kanske jag inte kan hålla på och tjata om stroke så mycket som förr.
Det decenniet tog ju som sagt slut förra helgen.

Analysen av denna plötsliga längtan är inte klar.
Jag får återkomma senare om den.

Men blommorna är fina och här kommer de.

 Hösten väller in i synfältet med pråliga kryddfärger. Man vill koka gryta och krydda vasst. Men vet ni...

 ...jag blev av en man i en grupp för strokare jag satte igång bjuden på Anisbröd eller Pitepojkar, som de heter i Norrbotten. Friterade, ganska osöta trebenta bullar med smak av anis. Man doppar dem i strösocker och man minns farmor i farmorsköket när man äter dem till kaffet. (Fast farmor hade ju rabarbersaft, hon.) Han hade bakat dem själv samma dag och jag ville genast gråta lite. Men det gick väl inte för sig.