Ung musik är inte dyster och tung, det finns glada trudelutter också.
Det var discokula, blå strålkastare rakt i ögonen och högre och högre musik allt eftersom kvällen blev sen, massor av folk... Trängsel och högt ljud är inte min favoritmiljö, det kräver alldeles för mycket av hjärnan och av orken. Nu hade jag ju bestämt mig för att orka bara, så det fanns inget alternativ, ingen återvändo.
Med motivation kommer man långt. Ibland brakar man rakt in i väggen!
När vi stod där och försökte se scenen med an massa långa ungdomar framför oss tänkte jag att det hade varit fint med en liten stege. Men om man ska vara ärlig så var det bra sikt nästan hela tiden.
Det var flera roliga band som spelade och alla gjorde en halvtimme var.
Så kom sonens band, de lät bra, såg bra ut. Intill mig smög min äldre son upp med en engelsk turist som han har och de stod nära, som om han trodde att jag behövede stöd i den där röran, vilket jag hade gjort om det varit för två år sedan.
Nu greppade han kameran och trängde sig fram till scenen och tog suddiga bilder och engelsmannen stod kvar vid min sida.
Jag vet inte om det är överbeskydd som pågår eller om det var en vänlig tillfällighet.
Cornelis spelade här!!! på sin tid, nu är det en ny tid.Men, inte föll jag ihop. Exakt när de slutat spela gick vi ut i snön och vilade öronen. Sonen showade lite på utsidan under Mosebackeskylten.
Det var natt och ännu en seger var vunnen. (Eller två segrar, min och bandets.)
The Eloise Kerr heter bandet. Klicka på den översta låten Firewings of Flames and Fury II så får du höra något fint.