Är det självklart att man kan det?
Prova och tänk.
Jag har kunnat klara av det i fyra år nu och de långa fem åren innan efter stroke gick det inte alls. Då var jag tvungenatt hålla hårt (till en början och lätt senare) i ledstången för att inte vingla omkull.
Jag började träna på att gå nerför utan att titta men räknade då trappstegen för att vara säker på när det var slut
på trappan. annars är det lätt att ta konstiga steg längst ner.
Så höll jag handen mot ledstången för att känna var den var.
Nu har jag släppt.
Det tog några år av träning.
Jag ramlade en gång och snubblade massor av gånger.
Träning är kul.
Nu kan jag prata samtidigt eller ta på vantarna samtidigt, så där som man gjorde förr, du vet.
BÄST är trappor man är van vid.
Alla trappor behöver ledstång.
Trängsel i trappor är ett elände.
Stillastående rulltrappor är skrämmande obehagliga.
Är man förlamad på höger sida behöver man gå på vänster sida och stockholmare blir irriterade på en då.
Förlorar man kroppsuppfattningen och rumsuppfattningen (spatial förmåga) måste man träna mycket.
Tur att du skriver dom här inläggen. Att höra från någon annan, att det faktiskt blir bättre o bättre. Man tvivlar ju ibland, när det känns precis tvärtom. Gamla symptom som man trodde var ett passerat stadium, kommer och hälsar på som en ovälkommen gäst. Tack ska Du ha.