Eftersom jag lovat på ett papper att ingenting säga utanför gruppen kan jag inte berätta här.
Men.
Anhöriga drar ett tungt lass när någon fått stroke.
De känner sig ofta lämnade utanför uppföljning och stöd.
De gör ett enormt jobb för sina stroke-anhöriga.
Vilka fantastiska insatser folk gör.
Det måste jag ju få säga ändå, för vi vet det ju allihop redan.
Mina anhöriga var självklart inte oberörda den dagen jag fick stroke.
Idag, efter nio år kan jag få höra hur tungt det var, särskilt för den yngste sonen som var 13 år då.
Han har fått bli vuxen snabbt och ingen i vården frågade honom hur han hade det.
Idag är det lugnt men han håller försiktigt koll, det gör han, trots att han har flyttat hemifrån för länge sen.
Hans tandborste bor kvar här hemma, lite för säkerhets skull, tror jag.