I en kyrka nära mig föreläste Stefan Einhorn idag.
Det handlar om att vara snäll.
Kyrkan var nästan lika full som den gången Jonas Gardell var där och då var det rekord.
Ensam stod jag på läktaren och längtade efter en stol i en kvart. Sen kom E och ville hämta stolar. Och medan jag hämtade ytterligare stolar åt mina vänner som var på väg ställde en äldre dam sig precis mellan mina grejor där jag nyss hade stått.
- Oj jag stod faktskt här, sa jag hastigt och tog tillbaka platsen. Men jag fällde henne inte. Kastade henne inte över räcket.
- Nej det gjorde du inte, jag var här först, sa hon.
Men E kom med min stol och jag krånglade mig ner och mina två hämtade stolar fylldes av en annan E och T som kom precis då.
Damen bakom var nu arg en lång stund.
- Jag ska prata om att vara snäll, sa Stefan E.
- Ja, det behöver somliga höra, väste damen. Två gånger.
Jag kände vassa blickar i nacken, svepte om mig halsduken.

Stefan Einhorn sa att konflikter alltid skadar.
Det var trevligt att höra, så kan man sluta skämmas över att vara konflikträdd (benämning från 70-talet).
För en gångs skull hade jag hållit på min rätt och mött mostånd.

När vi lämnade kyrkan såg hon fortfarande arg ut, damen.

I såna lägen tror jag folk kan nedkalla förbannelser över mig och jag ska drabbas av sju års olycka...så jag hukade inför hennes stingande blick.

Nu får vi se om snällheten segrar eller förbannelsen? Jag sitter under soffbordet och bävar... Dammen vid fjärde bron, torsdag morgon.