Bra med bussresa där en puss ingår i dessa dagar.
Vi stackars stockholmare lever i en grå regnig deg med stormvindar som omväxling.
Vi går sovande till jobben och skolorna och kommer lika sovande hem innan vi ska gå och lägga oss.
Vi längtar till weekendresan, semestern, pensionen.
Vi köper något och försöker bli glada.
Vi bygger om köket och försöker bli glada.
Vi letar reda på en ny partner och försöker bli glada.
Bra med Pusslink.
På jobbet vill nya chefen ha ett personligt schema med mina arbetstider,
Jag ritar, suddar, kryssar, flyttar barn och minuter hit och dit. Min dator jobbar inte men Excell tycker den. Det blir penna och sudd och papper.
När allt är klart upptäcker jag att jag glömt att man ska äta mat och ha rast också. Där rök luckorna jag hade för planering.
Halvtimmar verkar ofantligt rymliga på pappret men i verkligheten får knappt någonting plats.
Det är inte lätt att jobba halvtid.
Räknehjärnan är inte intresserad av schemat och vill bara falla i sömn när jag sitter där.
Vad kan det där bero på?
En speciallärare från förr skulle glatt utropa: Dina föräldrar uppfostrade dig fel! Du får för lite stöd hemma!
En annan skulle tippa på motivationens drivkraft. En specialpedagog skulle prata om den pedagogiska miljön.
Själv tror jag att räknehjärnan dog lite med stroken och att jag inte är intresserad nog att träna upp den.
Snörhjärnan dog också.
Knutar och trassliga sladdar är oöverstigliga hinder i livet numera. Förr var det lätt.
Jag fattar som inte var det börjar och var det slutar och vad jag ska rycka i först och vad jag ska ta sist.
Och jag anstränger mig faktiskt ibland.
Stickning är superbra snörhjärne-träning!
Men hälsofascisterna jag är avlägset släkt med gafflar: Skärp dig! Orka! Ansträng dig! Överdriv inte! Du fånar dig! Och Försäkringskassan faller glatt in i kören.