Skolan gick så bra idag. De närmaste lärarna hjälper mej ändra i schemat och jag slipper tänka tills hjärnan löddrar.
P ringde.
Vi pratade om hur plågsamt det är att leva det här knaggliga livet efter en stroke.
Hur minsta lilla sak man ska göra blir ett oövervinnerligt projekt eftersom det är så svårt att planera och sätta igång och sedan faktiskt också göra färdigt tillräckligt länge för at det ska bli klart.
Alla har inte de här svårigheterna efter stroke, måste jag understryka. Men P och jag har.
Det finns en stor del sorg i att inte längre kunna som förr och den gör det svårare ändå att kunna som förr.
- Sätta igång en händelsekedja när man inte har klart för sej vad som bör komma först och vad man inte MÅSTE göra samtidigt.
- Städning hemma.
- Ringa telefonsamtal.
- Räkna ut saker med siffror.
- Ordna utrensning av prylar.
- Få ordning på papperen.
- Planera semesterresan.
- Ta bort julen.
Och så vidare.
Betydligt lättare går sånt här om man har en fru som gör det åt en. Det har inte jag. Därför behöver jag en butler, har jag ju sagt.