Det finns en Marc Levengood i min mobil just nu. Han läser om mumintrollen
i Sent i november av Tove Jansson. Den handlar om när hemulen, Mymlan, Filifjonkan och Onkelskruttet och
Homsan Toft drar till Mumindalen var och en för sig för att hälsa på muminfamiljen.
Som visar sig vara bortresta.
Snusmumriken, som egentligen borde vara långt borta på vandring med sitt tält kommer
av någon dunkel anledning tillbaka till Mumindalen.
Alla dessa typer måste börja fungera ihop och det är mycket svårt för dem.

Men det är bra för mig, humöret lyfter under promenaden till jobbet
på morgonen.
Marc läser lugnt och mobilen repeatar ibland fast jag inte
bett om det. Samma sida kan passera fýra gånger innan jag uppfattar att jag har hört det förut -
alldeles nyss.
Så trycker jag lite här och där på mobilen och får höra slutet innan jag kommit halvvägs in i boken. Men textmässigt är den vacker. Det gör inget att sammanhanget blir splittat i småbitar och omkastat huller om buller.
Precis som världen är.
Tänker jag och kliver vidare.


När jag var tonåring och läste Mumintrollböckerna ville jag helst vara Snusmumriken.
Han som är oberoende och på egen resa, skapar musik och är så COOL!

Numera är jag mestadels en Mymla ena dagen och ett Knytt den andra.
Ibland en bestämd men enspårig hemul.

Är det tänkt att man ska passera igenom alla figurerna i Mumindalen under sitt liv?
Måste man vara en Filifjonka, hon somär rädd för allt och bara vill städa och laga mat?
Kan man slippa henne?