Luleå har vunnit kvartsfinal i slutspelet i Hockey.
Och de kommer att vinna rubbet när det är klart.
Om jag orkar titta på alla matcherna,
kan man hitta dem i sin tv?,
har jag ett samtalsämne på jobb-rasterna. De roliga grabbarna pratar om fotboll
och nu är det Barcelona mot nånting som är intressant.
Jag fattar ingenting.

Andra populära samtalsämnen på fikarasten:

1. Sjukdomarna.
2. Nyfödda barnbarn.
3. Vädret. (Det är vinter hörrni, snö, halt, kallt...)
4. Lägenheter. (De som är 25-30 nånting håller på att göra boendekarriär i närförorter.)

Om Luleå vinner blir det happy ending, eller hur?
Varje match har ju en happy end inbyggd eftersom något lag vinner varenda gång.
Det är ett sympatiskt intresse, alltid lite feelgood även om det var motståndarna som segrade.
Är det därför sportpratarna är så glada?
Genereras det glädje i sportkonsumenter?

Själv vill jag prata om filmer, tack. Det behöver inte nödvändigtvis finnas lyckliga slut i dem;
bara av att någon har lyckats färdigställa ett filmprojekt är en happy end och
om JAG dessutom orkat se hela filmen är det ett oerhört lyckligt slut.
Särskilt om det skett på bio tillsammans med roligt sällskap.

Happy end.



(Nu kommer förtvivlade bloggläsare höra av sig och tro att den här bloggen är avslutad.
Ni är så känsliga.
Nej, det är i alla fall 30 inlägg kvar här. Lugn.)