är ni lika bra som jag på att oroa er?
Jag kan hitta på scenarier med olyckor hur lätt som helst,
särskilt när det gäller dem jag tycker om
mest här i världen.
Kan man få Nobelpris för såna färdigheter?
Nu var det flera personer i mitt liv som var med om olyckor nästan
samtidigt och innan jag har hunnit kolla HUR det EGENTLIGEN gick till
har bilder av farligheter
svävat framför mig
och jag har varit skakig i benen
av skräck...
ända tills jag hör den lugna,
tröstande rösten fylld av:
Det är inte så farligt, det är inte synd om mig,
jag klarar mig...
Då är det han / hon som tröstar MIG plötsligt. För att jag har vilda fantasier.
Visst är ni väl också såna, läsekretsen?
Det är väl normalt?
Åtminstone om man är en vanlig Filifjonka som jag?
Eller?
utan vilda fantasier ingen rolig blogg