varje gång någon lämnar är det
sorgligt ett tag.
Några dagar innan
några dagar efter.
Sen går det några dagar till -
Man gör lite egenvård i sin snyftande själ
plötsligt
är avståndet inte dödligt långt längre
man inser att
han / hon finns kvar i verkligeten
fast inte här
och inte nu
och inte samma som min
ungefär.
Men att vara den som alltid ska lämnas kvar i en skog
är det livet det?
Hej från Filosofiska Hörnet i skogen.
Eller var det här bara Gnällträsk i vanlig ordning?
- Men nu har du väl blivit ruggigt lurvig i skallen? tänker ni.
- Inte kan man publicera en bild av en trasig plaststol heller så där utan någon mening?
Nej nej nej, ni har rätt. Ska ta bort den.
jag gillar den, den liksom hukar sig under ljusets inverkan