Det är bara vi modiga som törs göra det mumera.
Medpassagerarna är unga mörkhåriga män i trettioårsåldern med tjocka bulliga jackor
och ryggsäckar som ser välfyllda ut.
De tittar allvarligt framför sig, byter något ord, pillrar på mobilen.
De ser misstänkta ut.
Jag kalkylerar på allvar med var man tar sig ut snabbast, hur långt bort man kan
komma i samma tågvagn.
Sen skäms jag.
Somnar.
Tåget får ett tiominutersstopp precis före min station.
Kliver yrvaken ur.
De misstänkta farligmännen sitter kvar på tåget.
Katten bränner pälsen i ljuslågan på bordet,
andra gången på två kvällar.
Varför lär han sig inte?
Är han självmordsbenägen?
Det luktar bränd katt.
"Vi ser allvarligt på det här," är det alltid nån som säger.