Det är tomt i soffan.
Katten har åkt hem.
Han sträckte ut tassen genom gallret i sin bur och försökte hålla sig fast i min kjol
men...verkligheten är brutal och rå.
Katten måste gå.


Nu kan jag umgås fräscht med alla mina kattallergiska vänner och familjemedlemmar igen.
Snorandet har upphört.

Men soffan gapar tom, hård  och kall.
Ingen nos strävar sig fram till varje dukad bricka med saker som går att äta.
Ingen rosa tunga slurpar i sig latten...ölet...vattnet man har stående på bordet vid tv:n.


Inga konstiga ljud om natten.
Då måste det vara spökena.

Det behövs någon i soffan, vilande på de nya tailändska kuddarna av guldigt siden.


  Kallt.