Vindstilla nästan...

  Öringen nappade. Stora var de, jag såg en

på flera kilo. Stor som en laxgubbe.

  Fint.


  Kan det ha varit sista gången före is o snö?

Vi var ett gäng strokare, fjorton styckan, som gick runt sjön (körde elmoppe, gick med käpp eller rullade rullstol med en superstark assistent som motor.) Det var så skönt för jag har inte varit ute ordentligt på flera veckor pga alla förkylningarna.

Efter varvet fanns nygrillad korv och trevlig pratstund kring elden.
Det var roligt. Varför är det så roligt? Vi vet inte. Roligt är det.
Vi ska ut nästa fredag igen och en gång till i november. Vad som kan hindra oss? Snö, bara, inget annat.

(Såna här inlägg är urtrista att läsa i andras bloggar, tycker jag, men jag skrev det som hyllning till de kämpande strokepersonerna som är mina vänner, faktiskt. Puss på er, allihopa.)