Man kommer att kunna sitta ute och äta (?)
Vad ska jag göra då?
Jo, vara inne på heltid både lördag och söndag, på skrivarkurs.
Med ett tummat A4-blad i fickan med nån vilsen bit ur Röda Rummet ska jag åka kommunalt till Fjällgatan och vara kulturell i en grupp andra kulturella tanter, kan jag tro.
Och jag ska låssas vara en van läsare och intresserad av litteratur.
Solen kommer att värma de rinniga glasrutorna mot Strömmen.
När jag vecklar upp min Text Som Berör Mig (Strindberg) kommer kursdeltagarna och ledningen att lägga huvudena på sned och le överseende.
Det kommer att bli en tyst och lång pinsamhet.
Sen kryper jag ner under bordet in under den tjocka mattan och ner mellan de flera hundra år gamla golvplankorna. Ner till stadsråttorna.
Om inte nån mer skickar in bidrag till tävlingen om berörande text. Idag. FÖRE klockan 18.00
Skärpning läsekretsen!
Förresten;
I veckan Outade jag som strokare på jobbet.
Mitt i ett allvarligt personalmöte reste jag mig upp ur mitt soffhörn,
berättade lugnt om att det nu snart är tio år sedan jag överlevde en stroke.
- Jag är alltid trött, sa jag.
- Jag har speciella överenskommelse om vad jag gör i jobbet, vilka jag snabbt redogjorde för.
Det var alldeles tyst.
Jag kom inte av mig, brukar få afasiatack när många lyssnar.
Ingen frågade.
- Vi är glada att du orkar jobba här ho oss, sa chefen.
Mötet var slut.
Jag gick på toa.
När jag kom tillbaka satt en senkommen kollega på min plats i soffan.
Sen kom E fram och sa att jag var modig som vågar blotta mina svagheter.
Sen kom S fram och sa samma sak.
Sen sa ingen någonting om saken tills nästa dag då en av de andra cheferna uttryckte uppskattning.
- Bra att du förklarar hur det fungerar så man vet, sa han.
Själv har jag kommit ur garderoben som strokare.
Lagom till tioårsjubileet.
låter ändå rätt skönt ha kunnat va anonym med sitt "strokande"
jag blev hittad i hemmet av kollegor som saknade mej på jobbet o de flesta andra kollegor lägger huvet nervöst på snedd när man ses och ser beklagande ut när man vaggar vidare i korridoren..visst är många intresserade och deltagande i min rehabiliterande vardag med sjukgymnastpass och arbetsträning, men ibland skulle man vilja hugga av sej vänster sida och gömma sej...alla är inte duktiga i att nyansera sitt deltagande.
allt detta apropå om att bli outad vare sej man vill el inte.
jag fick min stroke för drygt 2 år sen...läkarnas prognos var urusel, men idag går jag o min vänstra hand är nästan tillbaks...arbetsträningen går finemang...underbart va tillbaks på jobbet hos all underbara elever igen...har konstigt nog inga större problem med trötthet, men sover gott på nätterna o tar ofta tupplurar oavsett om jag behöver el ej..