Ett gräl med en lärare om en bärbar dator på jobbet.

Jag försökte komma överens helt diplomatiskt efter en timme, då vi fikade.

Nope.

Jobbar man ihop med lärare får man finna sig i att bli totalt nedmejad om det är så de  vill ha det.

Stressade människor, med många hårda bollar i den viktiga egna luften, hårda krav och ett evigt buller; vad kan de åstadkomma?

Jo, ni kan tänka er.

Jag sökte stöd hos chef nr 1 som skickade vidare till chef nr 2 som stöttade mig men förmodligen inte

förklarade läget för den rabiata kollegan. Jag hade rätt att använda datorn, jag, sa den chefen.

De skulle bara veta hur mycket jag lägger ner på att orka mig fram genom de där arbetsdagarna. De skulle veta (men förmodligen strunta i) att energin behövs till att klara av det tokhöga tempot och inte kan slösas på konflikter med vuxna människor om obetydligheter.

Jag for hem och skällde på sonen.

Man ska inte vara glad, man ska inte vara hoppfull, man ska vara en sten.

That´s it.

Det känns finemang att skriva blogg igen med det utgångsläget.

Offerkoftan på.

Hej från Gnällträsk med ett plaskigt stänk av vanlig jävla ilska.