En stund kan man sitta i den, naturen, och sörpla kaffe, sen måste man röra på sig.
Min tennisarbåge har fått en ortos som bryskt lär mig hur jobbigt det är att vara
orörlig.


Det gör ont, det är jobbigt, man kan inte ha ordentlig handske, man fryser om fingrarna.
Man kan inte gå med stavar.
Jag vill ha en personlig assistent som har till uppgift att vrida om nyckeln i låset,
öppna termoslocket,
ta upp mobilen ur fickan,
ta upp kortet ur plånboken,
klicka på datorns styrplatta.
Sätta på maskara,
trösta och uppmuntra...

Små viktiga funktionella rörelser har blivit tunga.

Stressnivån i livet steg med 200%. Möter motstånd.
Förlåt alla ni strokers som har det så här mer eller mindre mycket:  jag har hittills inget fattat!
Nu upplever jag det, och det handlar för mig bara om
en liten bit av en högerarm.

Förlåt;
inte fattat.
Förrän nu.

Här behövs en stark och bred axel att gråta lite mot, eller i alla fall gnälla lite inför.

  Hej från sjön där laxöringarna bor.