Jag älskar att fundera ut vad det ska stå i den här bloggen.

Jag älskar att få kommentarer.

Jag vet att bloggen inte älskar mig tillbaka ett endaste dugg.

De sorgliga proportionerna har vår relation.

Därför hatar jag bloggen när den inte skriver sig själv vissa dagar.

Och andra dagar när den bara vill gnälla eller vara tråkig.

Vill trampa den ner i linoleumet.

Gör jag det?

Nej man överger inte sina barn och inte sitt största hatkärleksprojekt.

Man överger inte sin familj. För då hamnar man i helvetesgapet och där får man lida i evinnerlig tid.

Så är det.

Man håller ihop och kämpar.