säger allt om dagsläget.
Passerkort, insläpp, personlig eskort från repa till IT-rummet...
Mycket pyssel.
IT-mannen är rar och bra på alla sätt, det är bara reglerna det är fel på.
Enligt dem ska alla ha Ericsonmobiler i denna organisation.
Enligt mig ska jag ha annan smartare mobil i samma organsiation.
Jag är en SPECIAL, säger IT-mannen.
Han lade vantarna på alltihop och det känns som jag har lämnat viktiga kroppsdelar kvar
där på det röriga IT-bordet.
Tänk om de får inbrott mitt i den säkrade borgen de jobbar i?
(Men värre var väl att lämna sina egna bebisar på dagis långt tillbaka på 1980-talet, eller?)
Man får stålsätta sig.
Jag köper aprikosfärgade tulpaner på hemvägen och kastar mig i soffan svettig som ett ånglok.
Hoppas han inte ringer idag och säger att allt är klart.
Allt är borta.
Allt är meningslöst.
Jag orkar inte ta mig in i den förborgade huskroppen igen en gång till samma dag.
Vad de där hjälpmedlen måste kosta i form av underhåll och administration. Oj.
Benen värker.
Solen fortsätter ösa in genom de dammiga fönstren.
Hej från Gnällträsk. (Hur kan nånting vara så jobbigt när det bara borde vara roligt?)
Det där var väl ingen solskenshistoria? En sån ska vara lycklig på slutet.