Utom en vänlig och varm kram.
Inte ens ett skrynkligt E-recept på någon stimulerande drog fick jag.
Utanför hans fashionabla mottagning sken solen och de fega* innerstadsbilisterna plaskade runt mellan
snövallar av is.
De vill gärna stänka så mobilen blir fuktskadad när man går där.
* De är fega för att de inte vågar åka kommunalt, eller hur?
Jag vågar.
Trots att jag inte orkar.
Odanplan T-banestation vinglade som när man går på ett drivande isflak och Vasastan hade lagt om gatorna igen
i en ny ordning.
Men jag fick tag i mitt vita ekologiska ullgarn och sen åkte jag hem med
det nersnackade pendeltåget.
Varför måste folk prata så förbannat bara de befinner sig bakom mig! Högt och dumt och gärna in i mobiltelefoner.
Kan de inte visa lite respekt och hålla tyst? Eller hålla sig till sina privatbilar.
Orkade inte.
Direkt hem och ner i djup sömn.
Men först när jag kom in hördes det enfaldiga dunket från grannens fula tecknomusik.
Jag satte på en cd på högsta hemska volymen, fem låtar med sprucken diskant och
bastrummans snärtiga dongande i golvet.
Ha, grannens dunk tystnade.
Min stereo också.
Vaknade när det blivit mörkt.
Räknade ut att jag måste vänta sex månader på att Förvaltningsrätten prövar mitt mål med överklagan av avslag på Färdtjänst.
Ha, då har sommaren gått och jag har vandrat de tio milen från flygplats fram och tillbaka till sommarstugan flera gånger.
Eftersom jag inte klarar mig med kommunala färdmedel där uppe i skogen.
Jag ska banne mig gå på 110-vägen, båda riktingarna.
Eller så har jag gett bort skiten.
Så var det med den här dagen, den här helgen, det här livet.
Det är bäst ni roar er utan mig, människor.
Det gäller att inte bittra ihop.