...och det var inte jag den här gången.
Jag är den som de glömmer bort eftersom jag inte är klasslärare.
Det ständigt pinsamma glömmeriet - det är jag.
Inte illa det heller, man finns i alla fall.
Man får jobba.
.
.
.
.
Numera är jag definitivt utan färdtjänst vilket betyder ett liv
i komplicerat påtvingad stillhet.
Förvaltningsrätten gjorde avslag på mitt överklagande.
Södra Station, Karlberg och jobbet blir mina destinationer.
Stugan i skogen med hjälp av dagens enda buss.
Eller grannarna kanske skjutsar om de är snälla, hoppas de inte lessnar på mig.
Folk med bilar brukar tröttna på att hjälpa.
Plötsligt vill de inte längre. Man orkar inte med hur mycket hjälpsamhet som helst.
Hemresa från sommaren med buss två timmar, vänta i stan i sex timmar, senbuss till flygplats, sen  flyga, sen åka
Arlanda Express, sen åka pendeltåg. Sen gå och släpa långt.
När man är lätt uttröttbar gäller inte "sitta och vila" för det blir man ännu mera
trött av. Snurr och vingel och felräkning och illamående och hjärnsläpp och tappade saker och glömda väskor blir vad som gäller.
.
.
.
.
Hej från Gnällträsk.
#1 - - mAria:

Nu var det negativt, va? Du ska inte tära på den tärande sektorn i samhället. Du har inga rättigheter.

Du får börja orka, helt enkelt.