Vi hade bjudit in två biståndshandläggerskor från kommunen till ett möte i Strokeföreningen.
De var trevliga och berättade snällt om allt fint de gör för människor som haft en stroke och ska hem från
sjukhus eller rehab. Det är mycket de gör, sa de.
De kommer hem, hjälper till med bostadsanpassning,
hemtjänst och färdtjänst och kanske annat boende,
sa de.
Då bröt sig ett vansinnigt monster ur mitt innersta.
Jag stirrade uppfodrande på dem och frågade vad de gör för såna personer som jag;
unga människor med barn hemma, inga förlamningar men med dolda funktionsnedsättnigar?
- Jag fick nämligen ingen hjälp alls av kommunen, röt jag (fast behärskade mig så det hördes nog inte).
- ??? sa bedömerskorna.
Jag förklarade hur svårt det var att ha dessa dolda problem som bedömerskorna inte förstod något av för tio år sedan.
- Vi lär oss hela tiden, sa ena bedömerskan.
Jag ville bryta huvudena av dem där vid fikabordet men tvingade bryskt ner monstret under bordet och satt på händerna för säkerhets skull.
Jag måste ha haft det hemskt då när jag var nysjuk och inte fick någon som hjälpte mig samordna alla olika läkare och bedömare
och förklara mina svårigheter.
Ingen trodde på mig, det måste alltid till att någon annan förklarade hur jag fungerade för att de skulle tro mig.
Det händer fortfarande.
Maktlöshet och förtvivlan bor i en missförstådd strokare.
De trevliga kommunbedömerskorna fick leva vidare utan att möta monstret.
Vi vill ju hålla oss väl med Makten.
(Fast ska jag vara ärlig fick jag hjälp med Färdtjänst och en spisvakt, en timer som stängde av spisen när jag
glömde den på.)
HAHHAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!! Du är nog så super, Maria! I like your style! WOOOHOOOO här har du en till som vågar visar sin ilska!!!!!!!!!!!!!!!! Alltså, <3 <3 <3