Nu har helgen blivit för fullplanerad igen.
Soffan har längtat efter mig och det har balkongstolarnaockså gjort. Solen har dammat igen
balkongen.
Hela det kulturella (nåja, det var sport igår) uppdraget tvärtröttade ut mig.
Nu har jag en tid haft ambitionen att undvika följande ord i denna blogg:
1. jag
2. trött
Men det gick inte så länge.
Det är de här två fula egocentriska orden som utgör ledstängerna i mitt livs barr, där jag gåtränar
livsgången.
Man ska träna och träna på att bli bra på att skrida fram i livet.
När man kan det är det dags att dö.
Tror jag.
Fast egentligen är jag bara trött och arg för att jag är trött. Trött för att ilska tröttar.
Det nya livet blir stillsamt, tråkigt, helt befriat från tröttheten och jaget.
Kanske från bloggandet och datandet också.
Spännande? Nä.