det var en nära vän i strokebranchen.
C skulle söka färdtjänst hos kommuntjänstemannen
på stadsdelskontoret.
Blanketten var ifylld, läkarintyget var med, fotot var med,
papperet från Försäkringskassan var med.
Man måste bevisa mycket vid ett sånt här tillfälle.
Jag var med som moraliskt stöd och tankestöd.
Efter en stroke kan man ha osynliga funktionsnedsättningar
och fortfarande vara en jäkel på att gå rent fysiskt.
Men man kanske inte går åt rätt håll,
man kanske tappar balansen och ramlar framför en buss.
Kanske glömmer man vart man var på väg,
kanske tolkar man inte skyltar och högtalarutrop.
Kanske har man svårt att fatta beslut i oväntade skeenden.
Kanske måste man aktivt tänka igenom verje enskilt steg man ska ta
och klarar inte av att samtidigt se en massa,
höra alla ljud,
bli puttad i trängsel,
omkringsprungen av snabba stockholmare.
Kanske blir tåget inställt¨och ska ersättas av bussar.
Man kanske blir trött i hjärnan,
får svårt att andas,
blir oförmögen att tänka om,
greppa sammanhanget i all bluddrig information,
alla skyltar som blippar omkring,
fatta ett beslut och planera om turen.
Man kanske vill sova.
Hjärnan kopplar ner och man ser sig om efter en bänk,
sätter sig, vilar,
men det går inte.
Allt finns kvar, det jobbiga tär på orken ännu mer när man slappnar av.
Kanske har då färdtjänsten bestämt att man är för frisk för att få ta
färdtjänsttaxi.
"Man kan ju gå så bra."
Nå - tjänstemannen ställde de obligatoriska frågorna från sitt formulär.
- Hur tog du sig hit idag?
- Jag åkte färdtjänst, ska man svara.
Om man har gått själv eller åkt kommunalt försämras ens chanser.
- Hur långt kan du gå?
- Femtio meter, men då måste jag sitta och vila på halva vägen, måste man svara.
- Kan du kliva på en buss själv?
- Nej, bör man svara.
- Vad gör det svårt för dig att åka kommunalt?
Då ska man med egna ord berätta muntligen precis samma saker som man med möda har präntat ner
i den lilla rutan på blanketten.
Man ska inte glömma något, man ska inte försöka släta över
för att man skäms för att man inté kan själv.
- Använder du något hjälpmedel?
- Har du något stöd från kommunen?
Det är bra om man har tidigare beslutade insatser för då har man sanktionerat behov av stöd.
- Kan du åka ensam?
- Hur många resor gör du på en månad?
(Här är det bäst att man har en man/fru som skjutsar en så man inte påstår
att man gör för många resor själv i buss och T-bana.)
Det är lättare men inte alls lätt att få Färdtjänst om man har förlamning,
behöver gång-hjälpmedel,
har svårt med rörelser.
Det är blanketten utformad för.
De inre svårigheterna har inga frågor där,
de ska få plats i den lilla rutan.
Därför är det bra att ha någon man känner med sig, så man inte glömmer.
Dessutom behövs någon som betygar att det man säger inte är lögner.
C svarade på frågor, förklarade, beskrev.
Jag fyllde på ibland.
Tjänstemannen formulerade på sin blankett och läste upp efteråt.
Det var tungt att höra någon formulera hur jobbigt det är
för mig som har delar av de där svårigheterna själv.
Efteråt var vi alldeles trötta. Man vill inte rota i det jobbigaste, man vill tänka på det som fungerar.
- De är hårda nu sa inte tjänstemannen. Tack för det.
Man vill ju ha hopp.
Nu ska C vänta några veckor på beslutet.
Klart slut från Stroketräsk.
tråkigt. bra skrivit.
sant.
man krymper. lyder.
och hoppas.
argt. tacksam att man gjort det
man kan, ännu en gång,
i syftet av ett drägligare, vanligt
strokeliv.
man hoppas att man ska
slippa förnedringen att tvingas
orka en ronda till.
av att lägga ut sig. leta fram underlag
man vårdat i åratal som ändå kan försvinna
tillfälligt som i en egen strokedimma.
misstänkligöras.
ta upp det ledsamma återgivandet av sörjade,
gjordfästa sanningar om grymma men som
styr allt man vill, allt man vill skapa.
lika osynligt
som en ande
vad jag älskar livet!