Till P.

Publicerat i: stroke
Var inte nedstämd.
Nedstämdhet är att rikta ilska inåt.
Ilskan över att ha fått ett nytt jobbigare liv
en kropp som inte kör på som förr
en hjärna som inte vill stressa
ett minne som sviktar
ligger tung över oss alla som haft en stroke.
Vissa är bra på att förtränga.
Andra gråter,
en del rasar,
några ligger hopplösa i soffan,
någon tar ut raseriet och besvikelsen på de närmaste.
Andra blir som nya: lyckliga och glada (men med ett sorgset stråk bakom leendet).

Äkta hälfter lämnar, ansvaret blir för tungt,
de trot inte att skadorna är verkliga - de väljer att tro på  inbillningssjuka,
sjukdomsvinst,
manipulation.
Barnen drar tunga ansvarslass.
Även om de är vuxna drar de tunga lass av stöd och skuld.
Föräldrar till en person som fått stroke sliter med stöd och oro och maktlöshet.
Vården är uppmuntrande och professionellt leende,
kanske de enda som verkligan inser skadornas omfattning och betydelse.
Men bara på tisdagar klockan två.
Övrig tid står man där ensam med sin nya hjärna.

Gamla vänner har inte tid längre.
Nya vänner är svåra att hitta,
för alla man möter har så bråttom, är så rädda,
förstår inte frustrationen man utstrålar.

Vinsten med det hela
är att man fått titta in i döden,
det har gett livet starkare färger
även om det gråa och svarta också blivit djupare
så har de dystra dagarna ändå mer djup
än det där lättviktiga  livet som fanns före stroken.

Blicken framåt, P.




#1 - - P:

Vad ska man säga ?En applåd är på sin plats,

Klapp,Klapp,Julklapp,Det blir bättre, håll ut

en stund till och sluta aldrig vara envis och

framåtsträvande.

Brodd On,människor

//P