Det är latte-armbåge min vänsterarm har.
Därför har den gjort småont i två tre månader. Den har gjort storont när jag tagit i med lyftmusklerna
och försökt låsa den skeva stugdörren. Den har inte velat bära tunga matkassar långa sträckor i förorten.
Framför allt; den protesterar totalt när den ska lyfta en latte till min mun.
Hur går man då vidare i livet med en sån svår defekt?
Du föreslår sugrör?
Jag svarar inte ens på något så dumt. Eller, jo:
Jag kan dricka läsk med sugrör, ramlösa kanske också. Aldrig latte. . Möjligen irish coffe, då.
- Lyft den med höger hand då, säger du, du är ju högerhänt!
(Hur dum får man vara? tänker du.)
Men - högerhanden ska samtidigt arbeta med alternativ njutning.
Med högerhanden ska man fingra på ett blankt livsstilsmagasin eller bläddra i sin tummade pocketbok.
Eller kanske smula sönder en vaniljdröm. Vanligast är att man eftertänksamt knappar lite i otakt på I-booken. 
- Du ska ha akupunktur i armbågen, säger sjukgymnasten. 10 gånger tio nålar
den första perioden... Du har tennisarmbåge, fortsätter hon bestämt.
Jag ser ett liv framför mig av behandlingar, ortoser och träning i rehabgym.
Det är självklart att jag ryggar tillbaka vid den bryska diagnosen.
- Det kan man inte ha om man aldrig spelar tennis, svarar jag från hårda britsen.
- Det är tennisarmbåge du har, hävdar hon och vinner matchen för hon tittar sakkunnigt ner där uppe högt ovanför mig och hon är långt mer vältränad än jag. Dessutom har hon tagit examen och legitimation.
Jag är bara en patient med lite värk i en perifer kroppsdel nästan utan användning.
Utom vid lattedrickandet.
En stor latte väger 400 gram till ett halvt kilo, beroende om den serveras i pappersmugg eller i
keramikglas eller äkta latteglas.
Man kan inte söka personlig assistans för detta.
Finns det någon arbetsterapeut som uppfinner en apparat för lattelyft i samband med tennisarmbåge?
Skriv till mig.
Jag behöver en genast.
- Jag ska lyfta åt dig, säger sonen, och skyndar till för att lyfta en fjuttigt lätt sexpack med 3,5-or.
Vi är i mataffärden och han är sen stroken van att assistera. Det sitter i hans ryggmärg. Han glömmer att jag kan allt, precis allt, själv numera.
- Men jag är inte handikappad. Har bara lite ont ibland, säger jag friskt och krytt. Lite för högt för sammanhanget, kanske.
- Ge hit, säger sonen och tar över hela mitt liv.
I det här läget förvandlas jag.
Jag blir förminskad, jag har ont,
jag blir störd i kaffedrickandet.
Jag får svajigt humör.
Jag vill använda den friska högerhanden till att slå.
Hur går man vidare i livet med ett sån här funktionsnedsättning? Ni som vet?
Hej från Gnällträsk.