... hur hönsen mår nu, de bor utanför Uppsla.Igår var vi på Söder och det var alla andra också. Precis på Götgatan var vi allihop. Östgötagatan några hundra meter åt höger höll sig blifri och folkfri som vanligt. Visst är det underligt?
Vid vår lunch i ett "lugnt" hörn (till vänster om entrén och rulltrappan i Söderhallen - hur lugnt blir det?) hamnade en östgötsk mamma (40-talist) med sin vuxne son vid bordet intill. De pratade högljudd östgötska i mitt högra öra och jag blev tvungen att hålla för det för att kunna föra ett samtal.
Jag tycker inte att folk ska komma till stan och tala östgötska högt.
De ska inte gå bakom en och ljudligt dikutera porslin heller och de ska inte tala i mobilen när de står bakom en i en kö.
OCH. De ska inte skrika till sin karl tvärsöver kön vid disken i restaurangen när han har tagit bord och det sitter folk och äter mellan.
Och östgötarna ska äta lunch på en pizzeria på Östgötagatan, absolut.
Första mötet med Stockholm slutade med att jag måste sova ett par timmar och sedan vara trög i skallen ännu ett par timmar. Inte roligt för sonen som fixade datorn och försökte få ur mig vad det var för fel han skulle åtgärda.
Fast - som mödrar och söner gör - vi löste saken med att förstå ändå, som vanligt.
Den här sonen tolkar inte så ofta fel utan förstår på rätt sätt.
Min långa sovmorgon idag, lördag, avbröts av att S ringde på dörren och lämnade in några böcker. Jag som ville sova.
Nu måste jag inbjuda honom på fika som tack.
Eller inte?
Jag skulle ju sluta lyfta får.
Ska jag bjuda honom på fika?
Jag läste en text av Carl Z eller Ludvig Rasmusson en gång, som handlade om det absurda i det att så fort det kommer någon så ska vi kasta det vi har för händer och bjuda på något. Om att ifall man står i vardagsrummet och skulpterar en elefant i naturlig storlek så vore det mycket rimligare att hälsa sin gäst med "så trevligt att se dig, kom in och skulptera med mig en liten stund".
S kunde således ha fått en filt för att vila sig i soffan en stund.