Solen bröt ner den sörjiga dimman som flöt runt i morse och det blev sommar igen.
Men höstkläderna satt kvar på kroppen som inte fattade nånting alls mot slutet av dan.
Det var varmt.
Man ville kliva ur jeansen och stoppa tårna i en älv. Men det finns ju ingen här.
En bäck har vi som gräns till skolgården. Där lär kräftor dyka upp alldeles på egen hand. Jag har inte sett det själv men ryktet påstår det.
Annars hittar man mest blöta barn där i vattnet. De har inte alltid så gott omdöme att de kan avgöra hur nära man kan vara och plötsligt står eller ligger de i vattnet och ser förvånat upp.
- Det var inte jag, är det första de säger.
Föräldrarna vet att i den skolan måste man ha mycket extra kläder eftersom rasterna kan bli så blöta.
Vi hade föräldramöte. Då ska man gå runt i alla klasserna och berätta vad man gör på skolan.
Precis i där inför föräldrarna slogs jag av tvivel; hur förklarar man vad en specialpedagog gör? Det är knappt jag själv vet i vissa lägen. Allt är skräddarsytt efter de barn jag ska hjälpa och hur arbetet sker ser alltid helt olika ut.
Men jobbar gör jag så mycket jag kan. Det är dessutom roligt varenda stund utom när jag glömmer mobilen i någon soffa och panikletar tills jag hittar den. Där i finns hela planeringen och alla möten och allmänt kom-i-håg som inte får plats i skallen. De kan ju inte ligga i en soffa och skräpa.
Dagens damm, fast gårdagens. 
FULAST i FÖRORTEN: Det här är ett basketmål. Det har ingenting med min skola att göra. Där har vi lite krav på det estetiska.